Villrådig hur jag skall göra kastar jag tärning. Låt någon annan bestämma. Jag vill bara ha roligt. Låt någon annan ta konsekvenserna. Det är lätt att ge upp kontrollen. Alla dessa beslut. Allas förväntningar. Och listorna med viktiga saker som aldrig tar slut, som bara blir längre.

Jag tänkte länge att gränsen mellan normalt stressad och galen var en fråga om definition. Att vi hela tiden balanserar på en vass egg, ofta omedvetet. Vi susar fram i våra liv, och ser inte monstren och avgrunderna just till höger och just till vänster om den väg vi far. Vi är lyckligt omedvetna.

Och det gör oss starkare. Att inte låta rädslan och ångesten ta över gör oss starkare. Jag förstår nu att tanken om att de som släpper taget om tillvaron och låter sig omhändertas inte alls har valt en lättare väg. Visst, de behöver inte fatta alla de där dagliga besluten. Behöver inte fungera enligt omgivningen förväntningar. Men de har istället släppt in demonerna. De stannade upp, såg, och blev förskräckta. Paralyserade.

När monstren är insläppta är det mycket svårt att få ut dem igen. De tycker om närheten. De tycker om värmen. De är omättliga.

Priset för att släppa taget är högt.

Det är inget en gör lättvindigt.

Galenskap är ett svart mörker, inget chict att kokettera med. Galenskap är frånvaro. Den är som mardrömmar, utan utgångar, utan slut. Det är också ett sjukdomstillstånd, inget du kan skaka av dig och skärpa till dig för att komma ur. Det bara verkar så från utsidan.

Det provocerar, för det känns som en flykt från ansvar. Som att någonstans på vägen kunde personen gjort ett medvetet annat val. Liksom alkoholisten ofta skuldbeläggs. Att sluta nu bara, det är upp till dig. Galna människor och alkoholister känns lätt som smitare, som får ta konsekvenserna av sina val.

Som om det gick att välja.

Den föreställningen har nog bara människor som inte har en aning.