Händelsekedjor

uggelVad trodde han egentligen skulle hända? Han måste väl ha insett konsekvenserna? Eller? Kan någon vara så blåögd att han inte förstår orsak och samband? Hon tänkte ofta om honom att han spelade ett spel. Att han inom sig satt och skrattade åt dem allihopa. För de spelade ju med.

Det lät honom fantisera. De till och med uppmuntrade honom.

Som om det skulle hjälpa.

Ibland var hon förbannad. Deras mjäkighet, deras undfallenhet.

Hon kunde gå in mitt ibland dem med huvudet högt. Det var inte hon som gjort bort sig. Nolat sig.

Andra dagar, de dåliga dagarna, var det inte lika lätt att peka finger.

Den enda som såg henne då var spegelbilden. Och den var inte nådig.

Kände inte förbarmande.

Hon visste redan innan hon slog upp ögonen vilken typs dag som väntade.

Ögonen. Alltid denna forskande blick. Alltid den där längtan. Melankolin som han tyckte sig se. De stora vidderna.

Ibland var de grå, ibland blå med stänk av grönt.

Visst hade hon tänkt tanken. Tid hade ju gott om. Visst hade hon också undrat. Undrat om färgen överensstämde med vilken sorts dag det skulle bli. Vilken person som skulle titta fram.

Men hon kunde lika lite avgöra om det fanns ett samband som hon kunde kittla sig själv.

Vi har alla våra blinda punkter.

Tillstånd då önskningarna målar över faktum. Hon visste det. Du vet det. Jag vet det.

Ändå fortsätter vi.

Vi kan inte annat. Farten är redan så hög. Insatserna likaså.

Du kan inte byta språk mitt i, inte byta roll.

Det finns en förväntan på dig, och grupptrycket är konkret.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s