Att bryta ett mönster. Inte så lätt. Mönstren är invanda. Trygga. en del av oss själva. Och vad finns där, utanför ramen? Osäkerhet. Risken att bli sårad. Att ha fel. Att misslyckas.

Varför vilja gå dit, när värmen här räcker till så bra?

Varför ändra sig?

Vi lever i och med ständig förändring. Den som inte förändras dör, säger vi lite slarvigt.

Den som förändrar dör också.

Vi skapar positiva konnotationer till förändring. Vi kallar det inte entropp, vi kallar det möjligheter. Reformer.

Gud vad många reformer jag levt igenom redan. Man kunde bli trött för mindre. Förändringar görs alltid med samma motivation. För att effektivera och förbättra. Men, förändringen är alltid temporär. Sedan kommer näste våg. Och nästa.

Det är svårt att hantera, så det talar vi inte så mycket om. Istället säger vi att nu skall saker göras annorlunda, och då blir allt så mycket bättre.

Vi säger inte sanningen. Att inget nånsin blir klart. Att det inte kan bli klart.

Visst, vi kanske upprepar det till synes så fyndiga påståendet att det är resan som är målet. Och ändå tror vi att vi mångång är framme. Att alla dessa reformer, förändringar och försakelser skall leda till någon slags belöning. Lön för våra mödor.

Well, wake up kid. Det är inte världen vi lever i.

Om vi skall bryta mönster skall det inte vara med förväntan att få en belöning.

Om vi skall bryta mönster skall det vara för att en liten bit osäkerhet, en liten chansning, får oss att känna oss levande.

Där inte allt är förutbestämt, där inte allt är säkert och tryggt. Där finns livet.