Det är inte bara mig ni får. Jag har med mig mina nojor. Jag bär dem i ett elegant etui.

jo, det stämmer att de brukade vara fler, men..ja du vet, en vårstädning, och ett tu tre var de inte fler.

Många hade ju hängt kvar av bara farten. De gömde sig i blickens utkanter, kan man säga. En slags känsloparasiter, som gick på sparlåga.

Och jag, ja, jag hade andra fiskar att steka. Större och otympligare skelett i garderoben som upptog min tid. Du vet hur det är, man slår sig på tummen och det gör ont, men så trampar man på en spik och plötsligt gör tummen inte alls ont längre.

Så där höll det på, och åren gick.

Jag blev närmare bekant med flera av mina inflyttade demoner. Inte så att vi blev vänner, men vi lärde oss att respektera varann. Vi gav varandra livsutrymme, om man säger så.

Det var kanske fel, men jag frågar dig, vem av oss gör inte så? Låt hen kasta den första stenen.

Låt ringarna på vattnet bli en signal för dem som väntar i blickens utkant att nu är festen över.

Nu börjar något nytt.

Och nojorna är inte bjudna.

De får stanna hemma, instängda i sin smala burk av silver, med en finurlig låsmekanism.

För, du kan aldrig lämna dem helt bakom dig. Men du kan stänga in dem. Åtminstone i kortare perioder.

Och ibland är det allt som behövs.