Tungsinnet, den existensiella ångesten, kylan och mörkret. Allt det där utövade en oemotståndlig lockelse på mig. Ju längre österut, desto bättre. Det skulle gärna snöa och vara smällkallt. Man skulle känna kylan bitas, och sedan inte känna den längre. Hundar skulle skälla i periferin. Kyrkklockor klämta. Ljuskällorna skulle vara nakna och bilen sakna all form av värme. Maten enfärgad. Människorna skulle vara kärva. Fåordiga. En doft av rök skulle tränga igenom alltihopa. Sätta sig i hårbotten. Livet skulle vara hårt, på riktigt. Döden, döden skulle vara ständigt närvarande i skuggorna, i kylan. Det normala sinnestillståndet var melankoli. Musiken gick i moll. Himlen skulle ligga låg, grå och tung över våra hukade huvuden. Med sisu och envishet skulle tillvaron besegras, bemästras.

Jag var ett glupskt barn, jag sög i mig allt detta som en svamp.