Hemma i Göteborg gick jag alltid stolt och inte så lite självmedveten till mina hemspråkstimmar i finska en gång i veckan. Det var en hederssak. Det var långt att gå, i en annan skola. Där knatade jag på, i väder som väder. Man fick inget betyg, det var inget måste. Jag missade mycket sällan en timme.

Jag kunde inte tala språket, jag kunde inte skriva språket, jag visste egentligen mycket lite om kulturen. Och något hemspråk var det sannerligen aldrig. Vi talade svenska hemma, och det gör vi fortfarande. Jag gick stolt därför att jag identifierade mig så starkt med vad jag trodde var det finska. Så satt jag där på timmarna och vad vi gjorde minns jag inte längre. Jag minns att en del av mina lärare hade en doft av alkohol runt sig. Flera av dem kändes som lite udda utanförskapsfigurer, övervintrande vinddrivna existenser som inte alltid var riktigt närvarande. Några av dem skulle ha platsat bra i en Aki Kaurismäki-film. Jag ska återkomma till Aki.

Vi satt i små dunkla rum. Läraren och jag. Jag kände mig mycket finsk.

Inför en påsk skulle vi göra påskhälsningar. Rita, färglägga och skriva en hälsning. Jag hade väldiga problem med att skriva och stava mig till iloista pääsiäistä, så mycket så att jag fortfarande minns just den frasen, 35 år senare. Vi höll på i vad som kändes som evigheter med detta. Jag ville så gärna.

Nån finska lärde jag mig aldrig på dessa lektioner. Inte blev jag så mycket klokare på den finska kulturen heller, men för mig blev de en slags livlina. Jag kände mig hopkopplad med något. Tråden var tunn och trasslig, men jag kunde känna den. Den var min. Lite som en hemlig trädgård. Du vet, en sån där du kan gå till om livet blir jobbigt. För jobbigt, det kunde det bli.