Tvådje våningen

Ljuset faller snett in genom fönstret. Det lyser upp dammet som virvlar. Vi är på andra våningen, eller tvådje, som jag sa på den tiden. Det är längs med femmans linje.

Inte så hemskt långt bort från synvillan, SVTs hus i Göteborg. Nära synvillan fanns också en hållplats, där en korvmoj stod. En sån där jag köpte pucko och en halv special.

Jag är ensam hemma, det är eftermiddag. Mamma har gått ut, antagligen till butiken.

Jag hoppas de inte skall skrika efter henne.

Finnhora, stick hem.

Det är någon annans lägenhet, inte min. Jag bor inte där. Det är en liten lägenhet, två rum och kök, som ligger i dunkel, inga lampor ät tända. Jag känner doften av filt, och en soffa. Jag står på golvet i storarummet och ser på dammstoftet som blir gyllene av solens strålar.

Kan hon ha fått låna den? Eller kanske har hon satt mig där hos en vän helt tillfälligt, för att gå till jobbet?

Att försöka minnas ändrar genast på minnet. Jag lägger till detaljer, tar bort andra.

Det är ett kort fragment som jag burit med mig hela livet. Det har ingen betydelse, det finns ingen hemlighet att upptäcka. Minnet är helt slumpmässigt.

Jag har ingen aning varför just det fastnat.

Minnet är konstigt på det sättet.

Gult

Jag tycker om sånt som är gult. Jag vet inte varför.

Det är en känsla, något inne i mig som klingar till.

Men inte vilket gult som helst. Det är vissa nyanser, och vissa kombinationer.

Säkert finns det någon som kan analysera mina preferenser och komma med en förklaring.

Förklaringar är tråkiga. De äter upp vårt fantasikapital. Gör oss marknadsanpassade, försäljningsbara. Det spelar ingen roll om vi är kritiska. Det är en position som också går att sälja.

För i grunden har du gått med på systemets spelregler. De är bortom kritik på så sätt.

Det enda som återstår är att protestera högljutt.

Eller gå dada och älska till exempel gult.

Det är subversivt på ett annat plan.

Inte djupare, inte bättre, inte i stället för.

Det är en sensorisk retning.

Dessutom är det vackert.

Att inte veta

Det var vår, och de skulle flytta ihop. Det spelade ingen roll att vännerna hade avrått dem. Fel kemi, sade de. Ni är blinda, sade de. Det kommer sluta olyckligt, sade de.

Men nu var kontraktet underskrivet, packlådorna hämtade från Alko och flyttölen köpt.

De visste att vännerna kanske hade rätt.

Båda kände fjärilar i magen och hade svårt att sova de sista dagarna.

Kemin oroade dem inte nämnvärt. Vad visste väl andra om hur de kände? Att det kunde sluta olyckligt visste de båda. Sånt hade hänt förr.

Men en sak som förenade dem var beslutsamheten.

Tanken att man måste våga pröva.

Att alternativet vore så mycket värre.

Det, att stå vid strandkanten och se fartyget försvinna i fjärran.

Det att aldrig höja rösten och säga sin mening.

Så de tog vännernas förmaning med ro.

De visste var det hade varann.

Vårcykla

IMG_2388

Jag cyklar genom stan idag. Solen skiner på alla och envar. Löven är osannolikt neongröna. I en park byter gubbar om. De skall spela parkfotboll. Längs stranden går mammor i par med barnvagnar. Hela Väiski är full av fotbollsspelande människor i alla åldrar.

Fåglarna sjunger. Unga par sitter utspridda i gräset och softar.

Utan brådska trampar jag på. Jag tänker att detta är en vacker stad, i en vacker tid.

För en liten stund är hemskheterna, dödandet, våldet, och hatet frånvarande.

För en liten stund känner jag mig lycklig. Detta finns fortfarande. Vi finns fortfarande. Jag tar några andetag, och känner våren.

På skolgården samlas de ettor som deltagit i planeringskursen. Det är vårmarknad, tomat- och chiliplantor säljs, världsmusik spelar i bakgrunden. Föräldrar, vänner, släkt kommer och köper god linssoppa och lite plantor. Alla intäkter går till UNICEF. Människorna ler och småpratar. Vi vet.

Vi vet att sommaren är på väg.

Och det känns bra.

Slö slägga

Untitled

Den lägger sig som en blöt handduk runt huvudet. Jag vet inte vad det är, tänker att det kanske är nån slags pollenallergi.

I år har jag börjat knapra antihistaminer i god tid. De hjälper inte om man börjar äta när pollen redan finns överallt. Vanligen börjar jag först då jag får känningar, och det är lite försent.

I år har jag inte känt som om huvet var invirat i bomull. Röster från omvärlden har inte kommit som från ett stort avstånd.

Jag har känt mig ”normal”.

De sista två veckorna dock så att huvudvärken ofta drämt till. Jag blir andfådd för minsta lilla, och kroppen protesterar mot något, oklart vad.

Trötthet, hängighet, nerehet.

En längtan efter sängen.

En ovilja att ta itu med saker.

Sånt strör ut sig framför mina fötter under en vanlig dag i maj.

Jag plogar mig igenom. Det finns ju inte riktigt några alternativ.

Men lite förundrad, det är jag allt.

Egen spegel

Untitled

Jag kom fram till att hon hade rätt. Jag var en fegis. Jag vågade inte höja rösten. Inte säga ifrån. Jag ville helst bara sjunka genom jorden, bli osynlig.

Att bli konfronterad med en av sina livslögner är aldrig en rolig upplevelse. Hellre ser man ju tågen gå, vattnet flyta förbi. Det som är jobbigt består av två saker. För det första att tappa ansiktet. Att skämmas, känna ånger, bli uttittad och avslöjad.

Men det andra är värre.

För ditt liv byggs upp av sanningar, minnen, uppfattningar. Om ett fundament hotar att rasa, ja då vet ingen hur mycket som dras med i fallet.

Det andra, och enligt mig värre, är insikten om att du måste förändras. Det finns inga utgångar, spegeln på väggen är obeveklig. När en del av dig, något du vant dig vid, plötsligt kläs av och befinnes otillräckligt, då börjar slingrandet.

Skylla på det ena. Skylla på det andra.

Avleda uppmärksamheten.

Allt till ingen nytta.

För det är inte de andra du måste övertyga.

Det är dig själv.

Och det är betydligt svårare att ljuga för sig själv om man blivit ertappad på bar gärning. Om den egna reaktionen, handlingen och orsaken blottläggs.

Det är definitionen av att måla in sig själv i ett hörn.

Andra hållet

Untitled

Det går att vända på hela steken också. Spela upp den baklänges. Den som vill kan också byta perspektiv, och se allt underifrån.

Jo, det är sant att allt sånt är möjligt med modern teknik.

Frågan är väl snarast varför.

Det är lite som det där med att samla på hög. Nånstans inne i oss finns en drift att spara. Att lägga undan för regniga dagar. Säkert härstammar beteendet från då vi levde ur hand i mun. Jag påstår att många inte skulle behöva fortsätta samla. Många klarar av att hantera sitt ha-begär och skaffar inte mer än vi behöver. Andra fortsätter att samla, mycket mer än vad de nånsin kommer att behöva. Vi kallar det girighet, glupskhet, omättlighet.

Längtan efter mer är drivkraften i marknadsekonomier.

Vår överlevnadsinstinkt har kanaliserats till att upprätthålla samhällen. Vi ”måste” jobba, och när vi kunde ta en paus, njuta av mödans frukter, ja då ska vi jobba lite till.

Det kapitalistiska samhället har alltid lite svårt att hantera dessa ständigt hungriga människor. Å ena sidan lever de ut det kapitalistiska idealet, å andra sidan ser girigheten aldrig särskilt vacker ut. Den påminner vad som finns bakom putsade fasader och framgångsrika företag.

Sådana som lyckats men bibehållit en anspråkslöshet, sådana som inte slänger pengar runt omkring sig, de lyfts gärna fram.

När multimiljardärer skänker stora summor pengar till goda ändamål, då får de publicitet.

De får inte lika mycket publicitet då det gäller att visa hur de samlade ihop dessa rikedomar från början.

Det är ok att vara girig, så länge det inte syns.

Det är ok att ha samlarmani, så långe man inte skryter om det.

Det är lite dubbelmoral här, tycker jag.

Vad tycker du?

Av minnen skall landet byggas

IMG_2402Jag ser ut över sjön. Solen glittrar i vågorna som slår mot stranden. Det är ett ljud jag hört i snart 50 år. Vågorna, strandklippan, fågelkvittret, skogen bakom huset. Det är min barndoms somrar. Något som inte går att köpa för pengar.

Här ser allt likadant ut. Det är bara jag som förändrats. Som åldrats.

Mitt förhållande är kluvet.

Jag njuter av att vara här.

Jag har alltid haft mardrömmar om detta ställe.

Om att det försvinner, brinner upp, säljs. Om att hela bygden blir en turistfälla, eller ett industriområde. Om reguljär lasttrafik på sjön. Om en död sjö, drabbad av miljögifter. I mina drömmar har jag sett detta gå åt skogen otaliga gånger.

När jag var liten såg rädslorna annorlunda ut. Då såg jag alltid vargarna komma runt hörnet och hinna ikapp mig från kvällskissandet.

Det var en djurisk, djupt liggande skräck.

För att kunna vara här måste jag släppa stället. Jag måste kunna lämna det bakom mig, för att slappna av tillräckligt, så att jag kan njuta av att vara här igen.

Det kom en många års paus, mycket beroende på det vanligaste av alla orsaker. Bråk i släkten.

Det har gått över. Situationen har löst sig.

Här sitter jag igen.

Jag och hunden.

Jag ser platsen med andra ögon nu. Länge var det en fristad, mitt eget Finland. Nu är det en plats som behöver omvårdnad. Taket blev bytt, en skorsten lagad. Nu behöver brädfordring bytas ut, fönster ersättas, verandan göras om.

Det finns en lång lista, och inte särskilt mycket pengar. På gott och ont är det samtidigt hela släktens ansvar.

Att komma överens är inte alltid lätt.

Flyttfåglar skymtar på andra sidan sjön, ett v-streck. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad de är.

Vår nyaste fågelholk har äntligen fått invånare, ett livligt flugsnapparpar. Förra året stod holken tom.

Bakom huset uppe i skogen kuttrar skogduvor.

Någonstans hoar göken.

Det är fortfarande en idyll. Jag känner ingen stress här. Minnen, dofter och smaker avleder uppmärksamheten.

Alla som har, eller har haft, ett sommarställe, vet vad jag menar.

Jag sitter i gula rummet och gör upp långa listor. På allt som borde göras. På allt som måste göras.

Det är lugnande. Det är så konkret.

När det blir tråkigt tar vi en promenad, hunden och jag.

Sedan räfsar jag lite löv, fixar med gasgrillen. Funderar på vart nästa två fågelholkar skall sättas upp. Undrar lojt om det vore skönt med en bastu. Tänker att vattnet är för kallt ännu.

Äter lunch.

Lyssnar på kluckade vågor.

Tar en siesta.

Vaknar av fågelkvitter och en gnällande hund. Den vill något, oklart vad.

Är jag som inflyttad från Sverige utan rötter i Finland? Är det därför jag har ett så ambivalent förhållande till sommarstugan?

Kanske.

Samtidigt är det en nostalgisk och lite naiv tanke om det enkla livet. Landet som en söndagstillvaro, sova länge, äta, samtala, simma, läsa.

Inte så många måsten.

Jag läser i tidningen om en oro att de som växer upp fastvuxna i skärmar kommer att ha svårt med sitt förhållande till naturen. De känner den inte, vilket gör det svårare för dem att försvara den, att förvalta den. Det sägs att Finland har en enorm sommarstugebas som förfaller, där nya generationer inte vill ta över. De ser inte charmen eller tjusningen med landet.

Så är det kanske.

Samtidigt. Det har funnits tider då jag tänkte på allt annat. Resa, upptäcka, undersöka, jobba. Nyfiken är jag fortfarande. Samtidigt trivs jag här. Just här, just nu.

Jag kommer hit. Jag tar hand om stället, så gott jag kan. När familjen vill komma med är de alltid välkomna. När de inte vill eller hinner far jag själv. Just nu är det möjligt.

Det gäller att ta vara på chanserna.

Djuriska tankar

Untitled

Kylan kommer smygande, den lurkar i skuggorna.

Den väntar, tålmodigt. Förstärkningen kommer, det är alldeles säkert. Den har kanske förlorat kriget, men det här slaget känner den sig segerviss kring.

Än är allt inte förlorat.

Än kan den bitas. Visa sina klor.

Sprida sina vita vingar över oss alla.

Att tala om naturen som ett levande och medvetet väsen är lockande.

Det är lika lätt att ge djur mänskliga egenskaper. Ond, god, söt, beräknande.

Det finns forskning som antyder att det finns djur som har medvetande.

Är det samma sak? Nej, det tror jag inte. Eller, jo, samma sak, men på en annan nivå. Det är väl fullt möjligt att djur har medvetande, och att träd och växter kan ”känna” saker. Vi lär oss mycket kring detta nu. Det gör dem inte ”mänskliga”.

Hittills har det varit bekvämt att ta för givet att bara människor tänker, och känner. Jag menar, visst är det svårare att äta något som har ett själsliv. Redan det att ge griseknoen, eller gåsen, ett smeknamn gör att den smakar annorlunda. Den får mänskligare drag. Vi ser på den annorlunda, och förhåller oss annorlunda.

Om det nu visar sig att både grönsaker och djur känner, och tänker, vad ska vi då ta oss till?

Det upprepas ofta att döden försvunnit från vardagen för de flesta av oss. Likadant är det med matindustrin. Vi äter, men vill inte alltid veta hur maten kom till. Videon som visar vardagen på slakterier finns att tillgå, men de är jobbiga att se på. Bilder på djur som behandlas illa, filmer från rävfarmer med djur som inte mår bra används av djurvänslobbyn. Vi har sett dem. Men vi väljer att inte se dem, inte egentligen. Eller snarare, vi väljer att inte dra konsekvenserna av det vi sett.

I det ögonblicket forskare kan påvisa att djur har ett medvetande tror jag det blir betydligt tuffare att ignorera.

Vi är ju inte helt hjärtlösa, det är vi väl inte?

Wayback Wednesday: Efter balladen

Jagtvej

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet.

Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt på pricken liknar riktiga skyltar.

Skrivet 9 mars 2007 i bloggen Den Dagliga dosen