På resa genom Neuvoton

neuvoton

Åker på en exotisk bilutflykt genom östra Finland. Far igenom Neuvoton, Google (som passligt nog ligger alldeles intill!), Summa, Sakki. Ser Kotka, Lovisa, Hamina. Doppar tårna i Östersjön. Vattnet är förvånansvärt varmt.

Idylliska byar alterneras med nedlagda barer och förfallande industriområden. Överallt på landsbygden är det tomt på människor, även i byarna.

Ser den medeltida kyrkan i pyttis kyrkby, och den lilla lummiga gravgården. Far på skogsvägar och ser en massa…skog. Plötsligt, ett hus mitt ute i ingenstans.

Här bor människor också. Det är så lätt att glömma bort det, mitt i vardagslunken i Helsingfors.

Det är ingen ideal tillvaro, det finns alltför mycket förfall för det. Men visst är det lockande nära att idyllisera. Även förfall kan göras förföriskt. Det är ju så Aki Kaurismäki gjort sig ett namn världen över.

Att fara mitt igenom dessa filmscenerier är emellanåt en sällsam känsla. Det ser faktiskt ut så här i Finland också.

Om jag tänker efter

IMG_2517Vaknar lite långsamt. Hör fåglarna kvittra. Men inget vågskvalp. Då är det ännu en vindstilla dag. Solskuggor leker på väggen, ett flytande, levande, gungande mönster.

Jag lever ännu i en värld där fåglar kvittrar, Storbritannien är en del av EU, lön kommer på kontot varje månad. Vattnet har värmts upp snabbt, trots att dagarna inte är alltför varma.

Mygg och knott svärmar och påminner om att varje ros har törnen.

TVn är full av fotboll, varje match innehåller drama och spänning.

Det kan egentligen inte bli bättre.

Om jag tänker efter.

Den blåa gränsen

leendet-1

Nej jag vet. Vi är inte riktigt där ännu. Vi väntar. Väntar som på herr Godot. Väntan testar våra gränser. Väntan håller oss vid liv. Den visar oss vilka vi verkligen är. Vad vi är gjorda av.

För, precis som herr Godot aldrig kommer, men ändå är metafysiskt närvarande, kan vi se, men inte röra framtiden. Vi har den inne i oss. Den lever mitt ibland oss. Det är bara en tunn skiljelinje emellan. Och den gör hela skillnaden.

Vi kan dansa, vi kan skrika, vi kan supa. Skiljelinjens blåa streck kvarstår.

Vi mäter oss mot den, prövar dess hållfasthet. Den är, hittills, absolut.

Det borde göra oss lugnare, borde lära oss tålamod.

Istället lurar stressen i vassen. Alla ouppfyllda löften. Dessa besvikna jular då fel saker kom. Politikern som inte höll måttet, föll för frestelsen.

Dessa dopade idrottsbusar.

De fyller vår tid, gör målet grumligt. Får oss att tappa fokus.

Och linjen glider undan.

Den som verkligen betyder något.

Intalar vi oss.

Skriver vi stolt i våra blogginlägg.

Basunerar vi från bastionerna.

Vintern kommer.

Den långa sommaren är över.

Alla våra farhågor besannas.

Jag fick en hjärna.

Och med den lever jag.

När solen skiner

sommar2016

Egentligen tror jag vi människor är rätt enkla. Solen skiner från en blå himmel, och det är som om den aldrig gjort något annat. Det går inte att tänka sig att det skall komma en storm. Fåglar kvittrar, sjön ligger spegelblank. När det stormar går det inte att tänka sig att solen snart tittar fram, att sjön ligger spegelblank och att himlen är blå.

Trots allt är vi djur. Och naturen har ett sätt att påverka oss, att dominera oss, som vi kanske inte alltid vidkänner.

Vi lever, på gott och ont, i ögonblicket. Trots all vår utveckling, vår utbildning, vårt samhällsbygge. Trots all vår kunskap, våra hjärnor, vårt språk. Där nere i oss finns djuret.

Och det reagerar instinktivt.

Det är lätt att förledas att tro att vi är individer. Vi beter oss, tänker och reagerar som de flockdjur vi är. När någon signalerar fara reser sig nackhåren.

Därför är vi lättpåverkbara.

Det vet alla troll.

Där spelar sanningen ingen roll. Där härskar tvivlet.

I den världen är det alltid storm. Det finns inget annat.

Denna position kallar sig realister. På finskan säger man ibland inhorealistit.

Då gillar jag mera när solen skiner.

När världen innehåller möjligheter.

När fåglarna kvittrar, och en storm är något som rensar luften, inte raserar huset.

Kalla mig gärna naiv.

Jag är hundra gånger hellre naiv är destruktiv klag- och hotmaskin.

För det är också sant att vi skapar vår egen verklighet. Vi bygger aktivt upp delar av den. Det är detta som kallas bubbla.

Det bästa som kan hända klag- och hotmaskinen är en olycka, ett sammanbrott, ett brott. Då berättigas alla klagoropen. Då behöver inget bemötas, behandlas, byggas.

Den som klagar bygger inte.

Den är förnärmad över världens tillstånd.

Jag vill hellre bygga.

Hur är det med dig?

Annat universum

20090425162
Och i ett annat universum skulle livsformerna bete sig annorlunda. Men vi, vi har bara detta. Som ung tänkte jag att återfödelsen inte spelar någon roll. Ifall vi ändå inte vet om att vi levt tidigare, eller vet det, men inte minns något, då är det sak samma. Bara ifall vi får något med oss från tidigare liv börjar det bli intressant (och jobbigt). För, likt en odödlig har vi då ett tungt bagage att bära. Jag tror det suger att vara till exempel vampyr. Antingen måste du aktivt glömma dina tidigare liv, eller så driver de dig så småningom till vansinne. Det vill säga, under förutsättning att din hjärna är normalt funtad. Kanske vampyrer har annorlunda hjärnor? Det kanske glömmer allt efter en tid. Så att de, likt Doris, kan uppleva världen på nytt och på nytt.

Men, då är de i samma läge som en som återföds utan att minnas något. Poängen blir att livet (eller i fallet vampyrer döden) segrar. Men segraren är ett tomt kolli. Civilisation, tanke, insikt, lärande, kunskap. Allt det betyder ingenting.
Och vad är det för ett liv?

Jag har accepterat att det finns bara här och nu. Inte förbehållningslöst. Det är tungt att tänka tanken. Att allt tar slut. Uppgår och övergår i något annat. Att det väger så lätt.
I ett annat universum…

Nattriff

2012-04-09 15.06.40

För med freden kommer segraren. Och allt handlar om makt. Rätten att bestämma. Vi har skapat våra fållor och vi vill gärna att grinden är stängd. Så är vi alldeles säkra på det? Att vi vågar ta konsekvenserna av våra begränsningar.

Att vi kysser varandra i mörkret. Inga ljus behövs.

Med blicken riktad uppåt. Och fokus långt från trollen.

De som petar och gnetar. Som medvetet missförstår och gnäller i sin typiskt passivt-aggresiva ton.

Med millimeterrättvisa skall lag byggas.

Avfartsramper skall fyllas och byggas fast.

De leende nejsägarnas parti byter skepnad, men målen kvarstår.

Utanför ring III kvittrar fåglarna. De har inte hört de senaste påbuden.

Lastbilar kör genom landet. Deras mullrande motorer är stålhästarna som jag aldrig red.

Vi ser dem bara i sovande tillstånd.

Vakna är de monster, som lever av asfalt och ackord.

Molnen går i ide, låter landet ligga.

Bara vargen är vaken.   

Surr i dimman

Untitled

Ett stilla surr.

Hon är inte säker. Kanske det kommer inifrån.

På sista tiden glider de ihop. Hennes minnen och intrycken. Visst, det är inte så konstigt. Platsen är ju trots allt det samma. Alla har bra förklaringar. Alla slätar över. Men inte hon.

Det känns jävligt skumt. Sen kan de säga vad de vill.

Där, såg hon något? Vad, hörde hon något?

Hon vet att hon inte kan lita på sina intryck. De, som hållit henne snällt med fötterna på jorden. Som alltid kommit till hennes undsättning. Nu lurar de henne. Och de är försåtliga. Om hennes sinnen skulle måla himlen grön, eller hon skulle se en fågel öppna munnen och prata med henne, då skulle intellektet plinga till, hon skulle veta.

Men det här. Att en doft ligger över stigen.

Ett surrande ljud hörs.

Det som skulle kunna finnas. Som kanske finns. Oberoende av henne.

En värld som inte bryr sig. Som fortsätter snurra.

Hon tror hon behöver det. Att känna proportionerna igen. Bli påmind om skalorna.

Det är därför hon är här.

Inte för att konfrontera sina nojor. Den här typen av hangups är dessutom omöjliga att bemöta. De smyger in under radarn, rätt på centrala nervsystemet.

Hon väger sig i närheten av lejonets gap, inte för att vara hjälte, utan för att här ser hon linjerna klarare. Mönstren i molnen som visar riktningen.

Eller, det är så hon har resonerat.

Kanske har hon lurat sig själv.

Det kan hända att hon i själva verket är i krig med delar av sig själv.

I så fall är det här en fajt som inte går att vinna. Det handlar bara om att överleva.

Hon går in i dimman.

Små steg

Untitled

Små steg i taget. Som om det fanns ett mål. Vi rör oss, oklart mot vad. Rörelsen lever sitt eget liv. En tid kan vi känna att vi är i synk, rörelsen ger mening och riktning. Sedan skiljs våra vägar alltmer åt. Vi fortsätter, mest av gammal vana.

Vi fortsätter, därför att det är lättast så.

Det som är vi består av många sådana små avtagsvägar. Det går att svänga vänster. Det går att ta en paus. Men rörelsen är berusande. Den lockar med en rytm som inte låter sig motstås.

Och vi vill bli förförda. Vi vill framåt. Även om det som är nu egentligen är helt bra, drömmer vi om mera. Själva drömmandes gör oss till människor. Eller, så intalar vi oss själva. Skapar en kontext, där våra val ter sig självklara. För de är de bästa valen. De enda valen.

Det lönar sig inte att gråta över förlorade möjligheter, säger vi. Varför gräva i det förflutna. Låt oss se framåt istället.

Låt oss skapa ett nytt Amerika. Ett starkt Amerika.

Dagens utopier låter så osannolikt tunna. Papperstunna. Det finns inget bakom sloganerna. Tomma, desinficerade ytor. Övergivna fabriker.

Rostiga bilar.

För vi hinner inte reflektera. Vi kanske missar nästa våg.

Den som skall föra oss hela vägen. När den förra inte…

Så länge vi andas

C360_2011-11-1809-09-53_org

Det flyter på. tills det inte flyter på längre. Motståndet är som en nästan osynlig mur. Inget påtagligt, men lika absolut. Hjärnan vill åt ett annat håll. Eller så behöver den avkoppling. Distraktion.

Ibland bär det långt av bara farten. Då känns det lätt. Idéerna trillar in genom fönster och dörrar. Inspirationen ger flow.

Då gäller det att inte hålla i bromsen, utan att komma så långt som möjligt.

För sedan, när det är stopp, är det lika absolut.

Jag vet ärligt talat inte hur muren skall bemötas.

Kanske är det bäst att ta fram hackan. Slå sig igenom.

Det är ju i motgången vänskap mäts på allvar. Alla älskar en vinnare. När det inte finns ngt motstånd är det lätt att gå i mål.

Varför tvivla?

Därför att jag tror det finns en orsak till att muren åkte upp.

Jag tror vi ofta har en inre förmåga att sätta gränser, att säga stopp. Till exempel genom avledande manövrar. Något som fångar uppmärksamheten.

Det är en tidstjuv säger vi. Och visst är det så. Men kanske är det ibland bra att möta en tidstjuv. Att inte streta emot, plåga sig igenom. Att låta saker flyta fram på det sätt som det själv vill. Och då räkna med att viljan är som en flod, den tar minsta motståndets väg, men det ger inte upp. Den gröper sakta och tålmodigt ut en fåra åt sig.

För det fattade jag för länge sedan. Det handlar inte bara om att komma i mål. Det handlar också om hur man kommer i mål, och vad som händer sedan. Problemet med linjärt tänkande är att det är så begränsat. Det finns alltid ett sedan. Det kommer alltid ett varv till.

Åtminstone så länge vi andas.

Det är en lurig balansgång. Jag känner tävlingsinstinkten krypa fram. Den triggar mig, får mig att testa mina gränser. Utan den skulle jag inte ta mig upp ur sängen vissa dagar. Men den är tom. Den har ingen riktning, ingen egen vilja. Den är som blind instinkt. En stark urkraft.

Den behöver en värdig motståndare. Kanske, bara kanske står inte fajten mellan ont och gott, utan mellan vilja och låta vara. Eller?