Där sitter jag i storstaden Göteborg, och känner mig inte riktigt hemma. Det är 70-tal i folkhemmets Sverige. Ett folkhem under belägring, men vid den här tiden ännu ändå just ett folkhem.

Vi var de andra.

Alla gånger jag fick epitetet finnjävel eller min mamma fick höra finnhora befästes min inställning. Jag ville inte smälta in. Jag ville vara jag, och om det som erbjöds var ett jag utanför gemenskapen, finemang! Det är inte ni som inte vill leka med mig, det är jag som inte vill leka med er!

Om jag inte får komma in så vill jag inte heller komma in. De som mobbade tyckte om att försöka hacka på mig. Mitt efternamn gjordes om från Larjanko till Larjankossa, det låter löjligt och skrattretande. Det tyckte jag då, det tycker jag nu. För, i sanningens namn var jag inte ett offer, och jag kände mig inte som ett. Det vore att förlora, att låta andra styra över mig. Spotta mig i ansiktet och kalla mig finnjävel, du bekräftar mitt jag.

Samma sak händer idag, se på romerna, rumänerna, och invandrare i gemen i det här landet. Kanske är vi människor snabba och duktiga på att dela in i jag och du, vi och de. Allt som inte stämmer med den uppfattade normen är ett hot.

Så. Mina saker kunde försvinna i skolan. Det fanns gator att inte gå på. Vissa människor att undvika. Och ändå. Så svensk jag var. Vi var. Jag gick på dagis, jag gick på fritids. Jag hade en svensk farmor som jag tyckte mycket om, och en farfar som jag var livrädd för. Jag hejade på IFK Göteborg. Självklart hade jag vänner, var med i gänget. Jag var i stort, mångt och mycket accepterad som den jag var. Jag var respekterad, jag hade min integritet. När nya fån till nybakade klasslärare sattes att undervisa vår klass i mellanstadiet var jag lika aktiv som alla andra i att uppfostra dessa läraryngel. Det tog max en vecka att knäcka dem. Vi var hemska.

Jag spelade fotboll (uruselt, det måste sägas, jag slutade sen rätt snabbt), jag var väldigt aktiv i elevrådet, kåren, och sedan den nationella elevorganisationen. Jag gjorde närradio, sysslade med sommarteater, blev aktiv i Folkets Bio, en förening som importerade och visade film. Mitt sätt att se på världen, att tänka, att förstå, allt detta utvecklades i den västsvenska miljö som är Göteborg. Jag hävdade min unikhet, min identitet och min olikhet lika mycket av behov att få vara mig själv, som av att jag egentligen skulle varit annorlunda. Eller, annorlunda i betydelsen finne. Om jag inte haft det att tillgå hade det blivit något annat, det förstår jag idag. Men, nu går jag händelserna i förväg. Till skillnad från Finland fanns och finns det gott om subkulturer i Göteborg. Utbudet var bredare. Du kunde leva i olika alternativ. Här fanns alltså egentligen allt jag behövde.

Ändå ville jag bort.

Kanske är det sant som påstås att ungdom är bortslösad på de unga. De vill alltid ha mer. Och alltid det som de inte har. Jag menar, gamla Haga, Hagabion, teatern, nätterna med te och samtal om livets mening. Vännerna. Intensiva känslor av att vara vid liv. Upptågen och påhitten. Livet nära och direkt. Det blir inte bättre än så. Då, tog jag det för givet.

Detta att vara accepterad och inte vara det. Att höra hemma och inte göra det, måste ibland gjort mig rätt förvirrad. Så jag satte på mig träningsdräkten med texten SUOMI på bröstet och kände gemenskap på distans. Finland, det var sagolandet på andra sidan havet.

Det var ett land och en kultur jag inte alls kände till, vilket jag skulle märka när jag som 20-åring tog mitt pick och pack, ryckte upp rötterna och flyttade österut. Nu jäklar skulle jag bli finne! Se upp, för här kommer jag!