Jagadator

Untitled
Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, från kvartal till dagliga rapporter, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 10, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i nästa operativsystem. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD Pro, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s