Jag känner backen komma närmare. Knäna protesterar. I nåt skede tar det slut. Orken. Viljan. Knäna, Och det är bara att acceptera.

Jag tror det är bra att pressa sig själv, till en viss gräns. Jag känner latheten i mig, och känner att jag mår bra av att slåss med den. Jag misstänker att latheten är kusin till flegmaten som bara väntar på att göra entre. Det är hen som får solen att kännas kall, ölen ljummen och vännerna tråkiga. Jag tror dess locksång ljuder högre med åren. Då färre saker känns nya och spännande. Då det kan kännas som så mycket redan har prövats, och förkastats.

Jag vill inte släppa in hen, inte göra det onödigt enkelt. Åldern, och gränsen, kommer nog emot snart ändå.

Så jag trampar på. Uppför backen.

Undrar hur långt exakt det är meningen att jag ska plåga mig själv. Hör min inre demon viska att hit, men inte längre. Du har bevisat din point. Vila benen. Ta en öl.

Och jag undrar om det är det här som är den så kallade protestantiska moralen. Den inre predikaren som menar att belöningen kommer sedan. Att först ska du slita. Inte slå av på takten. Inte unna dig något.

Är det en liten slavdrivare där inne som knuffar mig framåt, när allt jag egentligen behöver är en öl, lite tv, och en lugn stund?

Så där håller jag på och diskuterar, med mig själv. Och plötsligt är jag över krönet. Nedförsbacken känns otillåtet skön. Jag vilar mina ömmande knäskålar. Undrar om det är dålig kondition eller brist på muskler som gör att de värker. Eller om det på riktigt är åldern som smugit sig lite närmare.

Men nej, det kan det väl inte vara?

Det låter lite för mycket som en ursäkt, i mina öron.

Jag har aldrig lärt mig att portionera ut kraften ordentligt. Jag tar fart, det är kul, det går fort. Sen tröttnar jag, och saktar flåsande ned. Det är samma sak i bassängen. Något hindrar mig från att ta ut svängarna. Något sparar på krafterna.

Och just nu känns det som om det är något jag inte har kontroll över. Inte kan bestämma över.

Det är en ovan känsla.

Jag måste känna efter lite till.