Det flyter på. tills det inte flyter på längre. Motståndet är som en nästan osynlig mur. Inget påtagligt, men lika absolut. Hjärnan vill åt ett annat håll. Eller så behöver den avkoppling. Distraktion.

Ibland bär det långt av bara farten. Då känns det lätt. Idéerna trillar in genom fönster och dörrar. Inspirationen ger flow.

Då gäller det att inte hålla i bromsen, utan att komma så långt som möjligt.

För sedan, när det är stopp, är det lika absolut.

Jag vet ärligt talat inte hur muren skall bemötas.

Kanske är det bäst att ta fram hackan. Slå sig igenom.

Det är ju i motgången vänskap mäts på allvar. Alla älskar en vinnare. När det inte finns ngt motstånd är det lätt att gå i mål.

Varför tvivla?

Därför att jag tror det finns en orsak till att muren åkte upp.

Jag tror vi ofta har en inre förmåga att sätta gränser, att säga stopp. Till exempel genom avledande manövrar. Något som fångar uppmärksamheten.

Det är en tidstjuv säger vi. Och visst är det så. Men kanske är det ibland bra att möta en tidstjuv. Att inte streta emot, plåga sig igenom. Att låta saker flyta fram på det sätt som det själv vill. Och då räkna med att viljan är som en flod, den tar minsta motståndets väg, men det ger inte upp. Den gröper sakta och tålmodigt ut en fåra åt sig.

För det fattade jag för länge sedan. Det handlar inte bara om att komma i mål. Det handlar också om hur man kommer i mål, och vad som händer sedan. Problemet med linjärt tänkande är att det är så begränsat. Det finns alltid ett sedan. Det kommer alltid ett varv till.

Åtminstone så länge vi andas.

Det är en lurig balansgång. Jag känner tävlingsinstinkten krypa fram. Den triggar mig, får mig att testa mina gränser. Utan den skulle jag inte ta mig upp ur sängen vissa dagar. Men den är tom. Den har ingen riktning, ingen egen vilja. Den är som blind instinkt. En stark urkraft.

Den behöver en värdig motståndare. Kanske, bara kanske står inte fajten mellan ont och gott, utan mellan vilja och låta vara. Eller?