Små steg i taget. Som om det fanns ett mål. Vi rör oss, oklart mot vad. Rörelsen lever sitt eget liv. En tid kan vi känna att vi är i synk, rörelsen ger mening och riktning. Sedan skiljs våra vägar alltmer åt. Vi fortsätter, mest av gammal vana.

Vi fortsätter, därför att det är lättast så.

Det som är vi består av många sådana små avtagsvägar. Det går att svänga vänster. Det går att ta en paus. Men rörelsen är berusande. Den lockar med en rytm som inte låter sig motstås.

Och vi vill bli förförda. Vi vill framåt. Även om det som är nu egentligen är helt bra, drömmer vi om mera. Själva drömmandes gör oss till människor. Eller, så intalar vi oss själva. Skapar en kontext, där våra val ter sig självklara. För de är de bästa valen. De enda valen.

Det lönar sig inte att gråta över förlorade möjligheter, säger vi. Varför gräva i det förflutna. Låt oss se framåt istället.

Låt oss skapa ett nytt Amerika. Ett starkt Amerika.

Dagens utopier låter så osannolikt tunna. Papperstunna. Det finns inget bakom sloganerna. Tomma, desinficerade ytor. Övergivna fabriker.

Rostiga bilar.

För vi hinner inte reflektera. Vi kanske missar nästa våg.

Den som skall föra oss hela vägen. När den förra inte…