Surr i dimman

Untitled

Ett stilla surr.

Hon är inte säker. Kanske det kommer inifrån.

På sista tiden glider de ihop. Hennes minnen och intrycken. Visst, det är inte så konstigt. Platsen är ju trots allt det samma. Alla har bra förklaringar. Alla slätar över. Men inte hon.

Det känns jävligt skumt. Sen kan de säga vad de vill.

Där, såg hon något? Vad, hörde hon något?

Hon vet att hon inte kan lita på sina intryck. De, som hållit henne snällt med fötterna på jorden. Som alltid kommit till hennes undsättning. Nu lurar de henne. Och de är försåtliga. Om hennes sinnen skulle måla himlen grön, eller hon skulle se en fågel öppna munnen och prata med henne, då skulle intellektet plinga till, hon skulle veta.

Men det här. Att en doft ligger över stigen.

Ett surrande ljud hörs.

Det som skulle kunna finnas. Som kanske finns. Oberoende av henne.

En värld som inte bryr sig. Som fortsätter snurra.

Hon tror hon behöver det. Att känna proportionerna igen. Bli påmind om skalorna.

Det är därför hon är här.

Inte för att konfrontera sina nojor. Den här typen av hangups är dessutom omöjliga att bemöta. De smyger in under radarn, rätt på centrala nervsystemet.

Hon väger sig i närheten av lejonets gap, inte för att vara hjälte, utan för att här ser hon linjerna klarare. Mönstren i molnen som visar riktningen.

Eller, det är så hon har resonerat.

Kanske har hon lurat sig själv.

Det kan hända att hon i själva verket är i krig med delar av sig själv.

I så fall är det här en fajt som inte går att vinna. Det handlar bara om att överleva.

Hon går in i dimman.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s