Egentligen tror jag vi människor är rätt enkla. Solen skiner från en blå himmel, och det är som om den aldrig gjort något annat. Det går inte att tänka sig att det skall komma en storm. Fåglar kvittrar, sjön ligger spegelblank. När det stormar går det inte att tänka sig att solen snart tittar fram, att sjön ligger spegelblank och att himlen är blå.

Trots allt är vi djur. Och naturen har ett sätt att påverka oss, att dominera oss, som vi kanske inte alltid vidkänner.

Vi lever, på gott och ont, i ögonblicket. Trots all vår utveckling, vår utbildning, vårt samhällsbygge. Trots all vår kunskap, våra hjärnor, vårt språk. Där nere i oss finns djuret.

Och det reagerar instinktivt.

Det är lätt att förledas att tro att vi är individer. Vi beter oss, tänker och reagerar som de flockdjur vi är. När någon signalerar fara reser sig nackhåren.

Därför är vi lättpåverkbara.

Det vet alla troll.

Där spelar sanningen ingen roll. Där härskar tvivlet.

I den världen är det alltid storm. Det finns inget annat.

Denna position kallar sig realister. På finskan säger man ibland inhorealistit.

Då gillar jag mera när solen skiner.

När världen innehåller möjligheter.

När fåglarna kvittrar, och en storm är något som rensar luften, inte raserar huset.

Kalla mig gärna naiv.

Jag är hundra gånger hellre naiv är destruktiv klag- och hotmaskin.

För det är också sant att vi skapar vår egen verklighet. Vi bygger aktivt upp delar av den. Det är detta som kallas bubbla.

Det bästa som kan hända klag- och hotmaskinen är en olycka, ett sammanbrott, ett brott. Då berättigas alla klagoropen. Då behöver inget bemötas, behandlas, byggas.

Den som klagar bygger inte.

Den är förnärmad över världens tillstånd.

Jag vill hellre bygga.

Hur är det med dig?