Nej jag vet. Vi är inte riktigt där ännu. Vi väntar. Väntar som på herr Godot. Väntan testar våra gränser. Väntan håller oss vid liv. Den visar oss vilka vi verkligen är. Vad vi är gjorda av.

För, precis som herr Godot aldrig kommer, men ändå är metafysiskt närvarande, kan vi se, men inte röra framtiden. Vi har den inne i oss. Den lever mitt ibland oss. Det är bara en tunn skiljelinje emellan. Och den gör hela skillnaden.

Vi kan dansa, vi kan skrika, vi kan supa. Skiljelinjens blåa streck kvarstår.

Vi mäter oss mot den, prövar dess hållfasthet. Den är, hittills, absolut.

Det borde göra oss lugnare, borde lära oss tålamod.

Istället lurar stressen i vassen. Alla ouppfyllda löften. Dessa besvikna jular då fel saker kom. Politikern som inte höll måttet, föll för frestelsen.

Dessa dopade idrottsbusar.

De fyller vår tid, gör målet grumligt. Får oss att tappa fokus.

Och linjen glider undan.

Den som verkligen betyder något.

Intalar vi oss.

Skriver vi stolt i våra blogginlägg.

Basunerar vi från bastionerna.

Vintern kommer.

Den långa sommaren är över.

Alla våra farhågor besannas.

Jag fick en hjärna.

Och med den lever jag.