Tillbaka till framtiden

I oktober 2001 skrev jag i en krönika i Hufvudstadsbladet:

Vågbrott

Tekniken försvinner, blir osynlig. Teknologin är inte längre lösningen på alla våra problem, IT var en våg som slog mot stranden utan att urholka stenen. IT är inte längre på allas tungor. Istället kommer tystnad, eller bruset av röster utan tydliga kännetecken. Samtidigt som internet sprids över nya delar av jorden, nya, snabbare kablar läggs och nya IT-bolag föds, har något av den dynamiska drivkraften försvunnit.

IT är här för att stanna påstod vi självsäkert under nittiotalet, berusningens årtionde. Och visst finns den kvar. Men tilltron till den har fått bestående smällar, effektivitetens och rationalitetens sista försök att kontrollera kollektiva uppfattningar om samhällets utveckling har tvingats ge med sig. Den „nya“ ekonomin har kolliderat med den „gamla“, och ingendera har ännu hämtat sig. Världen är inte digital, den är inte heller tudelad i ont-gott, antingen-eller. IT-yran tog strupgrepp på vår verklighetsuppfattning, nu har „verkligheten“ kommit tillbaka med en rak höger. Så här kommer det kanske att fortsätta, under det att vissa blir omåttligt rika, för, som sagt, IT finns kvar.

Ibland skriver tidningarna att ideologierna är döda, och menar väl med det att samhällsbygget avstannat. En tid kunde det kännas som om byggandet kommit igång igen. Det är den tiden som är över nu. Och facit? Skillnaderna har inte försvunnit, de förstärks snarast, både mellan rika och fattiga i Finland och mellan rika och fattiga länder. I det sammanhanget var IT aldrig något annat än en lek för den rika världen. En lek med allvarliga förtecken, också vi går igenom strukturomvandlingar som en följd av ekonomins förändring. Och leken har farit fram hårt i t.ex. Asien.

Kanske tycker du det är skönt och självklart att vi hamnade här. Några enkla patentlösningar finns ju ändå inte. Nu kanske gråskalorna görs synliga igen, den absoluta världen ersättas av den relativa. Det vore naturligtvis skönt, samtidigt som jag fortfarande saknar berusningen. Det var en osannolik känsla, idag känns den overklig, naiv.

Teknologi är ett maktredskap, även om det blivit lite mer diskret. Maktbalansen, om den någonsin rubbades, är återställd. För oss återstår att konsumera.

 

Johanni Larjanko

tankesurfare

Det är nu rätt många år sedan. Vad har hänt sedan dess? Vad tycker du?

Känna efter

Icelandic_Roads_28

Jag känner backen komma närmare. Knäna protesterar. I nåt skede tar det slut. Orken. Viljan. Knäna, Och det är bara att acceptera.

Jag tror det är bra att pressa sig själv, till en viss gräns. Jag känner latheten i mig, och känner att jag mår bra av att slåss med den. Jag misstänker att latheten är kusin till flegmaten som bara väntar på att göra entre. Det är hen som får solen att kännas kall, ölen ljummen och vännerna tråkiga. Jag tror dess locksång ljuder högre med åren. Då färre saker känns nya och spännande. Då det kan kännas som så mycket redan har prövats, och förkastats.

Jag vill inte släppa in hen, inte göra det onödigt enkelt. Åldern, och gränsen, kommer nog emot snart ändå.

Så jag trampar på. Uppför backen.

Undrar hur långt exakt det är meningen att jag ska plåga mig själv. Hör min inre demon viska att hit, men inte längre. Du har bevisat din point. Vila benen. Ta en öl.

Och jag undrar om det är det här som är den så kallade protestantiska moralen. Den inre predikaren som menar att belöningen kommer sedan. Att först ska du slita. Inte slå av på takten. Inte unna dig något.

Är det en liten slavdrivare där inne som knuffar mig framåt, när allt jag egentligen behöver är en öl, lite tv, och en lugn stund?

Så där håller jag på och diskuterar, med mig själv. Och plötsligt är jag över krönet. Nedförsbacken känns otillåtet skön. Jag vilar mina ömmande knäskålar. Undrar om det är dålig kondition eller brist på muskler som gör att de värker. Eller om det på riktigt är åldern som smugit sig lite närmare.

Men nej, det kan det väl inte vara?

Det låter lite för mycket som en ursäkt, i mina öron.

Jag har aldrig lärt mig att portionera ut kraften ordentligt. Jag tar fart, det är kul, det går fort. Sen tröttnar jag, och saktar flåsande ned. Det är samma sak i bassängen. Något hindrar mig från att ta ut svängarna. Något sparar på krafterna.

Och just nu känns det som om det är något jag inte har kontroll över. Inte kan bestämma över.

Det är en ovan känsla.

Jag måste känna efter lite till.

Statement of EastBloc 13

ce16be2fd889906047877f7c895805b3

When they’re small we know they need us. When they’re not we can’t understand they don’t.

It’s such an easy habit. The love is immediate. The remit comfortable. You fall into it. Until you’re not. And a switch should turn on at this moment. But it doesn’t, and so you go looking for it. Looking in the dusk. Where all the shadows are grey. And you know you will die. But you keep going. And you appreciate the softness of the caress. And the sweetness is still with you, weathered face and windstrewn tears. You are not possessed, though you are looking, and beauty attracts.

We are in a sense slaves to the habits and crave the softness of beeing seen. The shadows are no less grey, but they are less menacing. We can live with that.

We can live with the hope and the idea. It is our way to confront the unstoppable, deal with time. With things slipping past. And the search demands focus. This cuts out the corners. Awash in time. Our aim is clear and true, but we borrow freely.

After a while the signals gets crossed, inevitably. No matter reaching out. No matter structure. Approaching from behind a smile. Stuck in meatlife.

Hollowness never far away, sometimes next door, across the street, at the grocery. The force of night, the blanket of memory. Aghast looking for shock, limbs stretched, involuntary spasms jerking that is outside of my control. Beyond reason and being life stepping up with blue and angry men wanting it all no room for negotiation. A contemporary drama sometimes trying to escape by picking up speed that carries the momentum over the slope and then there is no stopping it.

No matter. Leaves will be falling. Men will cry. Outside rain, nods in the hallway, shoes echoing archways carrying the sound diluting to fade, over the piazza no longer. Shades are drawn a clutter in the dimmed kitchen, even the sounds muted beyond logic preparing to meet, soon. Crash behind the church quickly gone concerned with the passing and memories but where the music, where the smells?

We glide into it. Smooth brows, no time. This place, unexpected because letting go liberating. Can we move towards rather than away?

Like writing in code about something forgotten.

More

Jagadator

Untitled
Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad.

Vi lever i snabbhet.

Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.

Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.

Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?

Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.

Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, från kvartal till dagliga rapporter, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.

Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.

Kanske är just den produkten en lifechanger.

Eller så den.

Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.

Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.

Just har alla maskinerna fått win 10, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i nästa operativsystem. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD Pro, Android-plattor, smartphones osv.

Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.

Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.

Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?

Vad tycker du?

Jaga pengar

Rivet ur arkivet: anteckningar från 2013

Dreaming of sunny days
Skaka hand. Se i ögonen. Inte be om ursäkt för att du finns. Vara beredd på wine&dine. Se om Kristina från Duvemåla för femtonde gången. Allt för att hålla kunden glad. Inte prata pengar, prata möjligheter. Tänk på frisyren. Läs på. Lär dig om kundens företag. Erbjud något konkret. Upprätthåll de familjära förbindelserna.

Låter lite som en försäljare, eller konsult, eller hur? Det tycker i alla fall jag.

Det handlar om att jaga sponsorpengar.

Kjell Skoglund har blivit rätt duktig på det. När han kom till Pohjola-Norden och satte igång skakade en och annan på huvudet. Men han gav sig inte.

Idag har han en imponerande och omfattande sponsring av föreningens verksamhet. För tillfället turnerar Kjell i svenskfinland och berättar hur han gör det. (en tour regisserad och arrangerad av Svenska Studiecentralen).

I enlighet med temat kostar det 25€ att komma på en föreläsning.

Det var det värt.

Kjell är noga med att sponsringen inte skall användas för att finansiera reguljär verksamhet. Den är alltför osäker. Istället är poängen att skapa mervärde. Genom att dra in ”fria! Pengar kan Pohjola-Norden arrangera olika stora skräddarsydda arrangemang med sponsorerna i åtanke. Detta ökar föreningens synlighet, och underlättar när man ska söka fond- och andra stödpengar. Alla vinner, med andra ord.

För att lyckas måste man jobba målmedvetet. Inte skämmas för det man är. Fundera ut konkret verksamhet som kan intressera sponsorer. Vara beredd att lyssna (företagsledare är faktiskt också människor och vill gärna dela med sig, prata, få bli godkända och accepterade). Och finnas till när det behövs.

Uppemot 98% av alla sponsorförslag som kommer in till företag hamnar i papperskorgen direkt. De är otydliga, eller ger fel signaler. Du behöver en genomtänkt och slipad strategi. När du kommer igenom all röd tejp och får ett möte gäller det också att vara smart. Max en halv timme, med 10 minuter intro om din verksamhet, 10 min om det föreslagna samarbetet och 10 min för att antingen lyssna på företagaren, eller diskutera/svara på frågor. Slips och kavaj och friserat hår och vanlig hyfs (om du är man, samma minus slips&kavaj om du är kvinna).

Prata inte om summor, prata om innehåll, vad som kan uppnås tillsammans. Om de lir intresserade kommer de att fråga, och då är halva slaget redan vunnet. Resten är förhandlingar. Och eftersom en del vill gå in stort, andra lite är det bättre att hålla korten tätt intill sig.

Det svåraste är att börja med sponsring. När du har verksamhet kan du visa trycksaker, programblad osv, vilket gör det hela mer konkret och underlättar för företagaren att bestämma sig.

Sikta högt, jobba med kända namn. Var noga med att hålla hög standard, inget annat duger,

Säger Kjell. Öppenhjärtigt och ärligt. Jag tror han är en bra försäljare. Han säljer sina idéer med en viss öppenhet, som kan uppfattas som ärlighet, något han också påpekar. Det ska finnas substans i det man säljer, annars röks man snabbt ut från marknaden. Och det finns intresse, det är fel att tro att företag bara vill se sin logo på trycksaker (även om det är sant för en del). De vill delta, bidra. En smart sponsoranskaffare spelar på de behoven. Sedan föder framgång framgång, och när du har namn att visa upp kommer fler att följa, det ligger i den mänskliga naturen.

Jag känner att det var alltså lite som jag trodde. Detta är inget jobb för mig. Jag skulle inte vara bra på det. Tack för den insikten Kjell!

Gärna nattetid

Koltrasten på vår gård har fått nippran. Den vet inte att koltrastar bara ska sjunga i början på våren. Den fortsätter glatt att drilla. Den ackompajeras av de skränande måsarna, som också detta år byggt bo på vårt tak. En efter en rultar de små dunbollarna över kanten och trillar ner som stenar fyra våningar.

Måsungar måste vara gjorda av gummi, för fallet tycks inte skada dem. Där går de sedan i vegetationen, hjälplöst kväkande och skrillande. Måsföräldrarna blir mördarfåglar i sina ganska desperata försök att hålla ungen vid liv.

Det är några dagar då man får springa gatlopp varje gång man går ut eller kommer hem. Den lilla korkade ungen har noll överlevnadsinstinkt, gungar fram var som helst och ser yrvaken ut.

Nattetid sjunger fåglarna, måsarna försöker meddelst audiofila attacker avskräcka de glupska kråkorna, som dock inte bryr sig om lite skrän. De kraxar utmanande tillbaka.

Jag antar att de flesta måsungar blir kråkmat. Eller måsmat. Eller rävmat. Kort sagt, jag tror detta är naturens sätt att gallra. Hur många ungar som alls överlever har jag inte en aning om.

Måsar hör inte till mina favoritdjur. Men också jag tycker lite synd om de inte särskilt söta, men ändå små och försvarslösa ungarna. Fast jag vet att de växer upp till skrikiga, skitande och ibland aggresiva djur.

Så kan man ha naturen nära inpå sig, fast mitt i staden.

Ekorrar, igelkottar, harar, rävar, fåglar, möss. Ofta är det någon av dem som bjuder på en naturupplevelse. Vilka stadsdjur brukar du stöta på?

Ingen riktig finne

Göteborg
Där sitter jag i storstaden Göteborg, och känner mig inte riktigt hemma. Det är 70-tal i folkhemmets Sverige. Ett folkhem under belägring, men vid den här tiden ännu ändå just ett folkhem.

Vi var de andra.

Alla gånger jag fick epitetet finnjävel eller min mamma fick höra finnhora befästes min inställning. Jag ville inte smälta in. Jag ville vara jag, och om det som erbjöds var ett jag utanför gemenskapen, finemang! Det är inte ni som inte vill leka med mig, det är jag som inte vill leka med er!

Om jag inte får komma in så vill jag inte heller komma in. De som mobbade tyckte om att försöka hacka på mig. Mitt efternamn gjordes om från Larjanko till Larjankossa, det låter löjligt och skrattretande. Det tyckte jag då, det tycker jag nu. För, i sanningens namn var jag inte ett offer, och jag kände mig inte som ett. Det vore att förlora, att låta andra styra över mig. Spotta mig i ansiktet och kalla mig finnjävel, du bekräftar mitt jag.

Samma sak händer idag, se på romerna, rumänerna, och invandrare i gemen i det här landet. Kanske är vi människor snabba och duktiga på att dela in i jag och du, vi och de. Allt som inte stämmer med den uppfattade normen är ett hot.

Så. Mina saker kunde försvinna i skolan. Det fanns gator att inte gå på. Vissa människor att undvika. Och ändå. Så svensk jag var. Vi var. Jag gick på dagis, jag gick på fritids. Jag hade en svensk farmor som jag tyckte mycket om, och en farfar som jag var livrädd för. Jag hejade på IFK Göteborg. Självklart hade jag vänner, var med i gänget. Jag var i stort, mångt och mycket accepterad som den jag var. Jag var respekterad, jag hade min integritet. När nya fån till nybakade klasslärare sattes att undervisa vår klass i mellanstadiet var jag lika aktiv som alla andra i att uppfostra dessa läraryngel. Det tog max en vecka att knäcka dem. Vi var hemska.

Jag spelade fotboll (uruselt, det måste sägas, jag slutade sen rätt snabbt), jag var väldigt aktiv i elevrådet, kåren, och sedan den nationella elevorganisationen. Jag gjorde närradio, sysslade med sommarteater, blev aktiv i Folkets Bio, en förening som importerade och visade film. Mitt sätt att se på världen, att tänka, att förstå, allt detta utvecklades i den västsvenska miljö som är Göteborg. Jag hävdade min unikhet, min identitet och min olikhet lika mycket av behov att få vara mig själv, som av att jag egentligen skulle varit annorlunda. Eller, annorlunda i betydelsen finne. Om jag inte haft det att tillgå hade det blivit något annat, det förstår jag idag. Men, nu går jag händelserna i förväg. Till skillnad från Finland fanns och finns det gott om subkulturer i Göteborg. Utbudet var bredare. Du kunde leva i olika alternativ. Här fanns alltså egentligen allt jag behövde.

Ändå ville jag bort.

Kanske är det sant som påstås att ungdom är bortslösad på de unga. De vill alltid ha mer. Och alltid det som de inte har. Jag menar, gamla Haga, Hagabion, teatern, nätterna med te och samtal om livets mening. Vännerna. Intensiva känslor av att vara vid liv. Upptågen och påhitten. Livet nära och direkt. Det blir inte bättre än så. Då, tog jag det för givet.

Detta att vara accepterad och inte vara det. Att höra hemma och inte göra det, måste ibland gjort mig rätt förvirrad. Så jag satte på mig träningsdräkten med texten SUOMI på bröstet och kände gemenskap på distans. Finland, det var sagolandet på andra sidan havet.

Det var ett land och en kultur jag inte alls kände till, vilket jag skulle märka när jag som 20-åring tog mitt pick och pack, ryckte upp rötterna och flyttade österut. Nu jäklar skulle jag bli finne! Se upp, för här kommer jag!