Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24