Anton

estnasgatan

Under några veckor är vi evakuerade. Lägenhetens avloppsledningar renoveras och vi söker oss tillfälligt boende. En del av tiden är vi i Kronohagen. När dessa gator förra gången var mina hoods såg livet annorlunda ut. Allt det som jag idag tar för givet, det fanns inte. Vardagen, människorna, jobbet, hunden. Barnen. Bilen.

Jag går lite förundrat längs de välkända husen. Inte heller Kronohagen är sig likt.

Kafeer har ploppat upp. Butiker och resturanger försvunnit. Plopp. Som om de aldrig funnits. Plötsligt minns jag ett samtal med Kalle. Han berättade om gatan vi då bodde på, från en tid långt före vår. Det han mindes syntes inte på gatan då. Det jag minns syns bara delvis i gatubilden nu. Staden blir aldrig färdig. Ingenting består.

På hörnet ligger en ekodelikatessnärbutik. Där fanns förr en liten kvällsbutik med billig pasta och tonfisk, ungdomens stapelföda. Anton&Anton ser trevligt ut. Men samtidigt dyrt och hipsteraktigt. L säger att hon blir påmind om hur mycket hon tycker om stadsdelen. Jag känner inte riktigt likadant.

Kanske är jag för mycket ett vanedjur. Jag, som alltid vinnlade mig om att variera hundpromenaderna för att inte gå på i samma banor. Kanske är jag den mest traditionsbundna av oss allihop. Den som inte släpper taget. Som har svårt att slänga saker, av sentimentala skäl.

Jag ser det mjuka som krupit fram i stadsbilden. Jag känner inte igen det som en gång var, men det nya är inte dumt.

Det är bara inte mitt.

Johanni

#Blogg24

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s