Den som inte kört genom staden sent på natten vet inte hur den ser ut. När bilarna är borta, när skyltfönstren är släckta, när bussarna slutat gå.

Då lyser gatlyktornas gula sken på tomma gator. Arkitekturen, linjerna, ytorna. Stadens rum träder fram. Trädens grenar ger levande skuggor som spelar över husfasaderna.

Bilens lyktor lyser upp de närmsta metrarna, och skiner på asfalt som hela tiden slukas av rörelsen.

Framåt. Vidare. Det är att glida fram genom natten. Tyst, smygande. Nästan på tå.

Att sitta i bilen och uppleva staden så, ger den en ny dimension. Vägarna jag färdas längs får en stund huvudrollen. De är inte bara transportsträckor, utan lika viktiga delar av helheten som husen, människorna, parkerna, butikerna och stadsdelarna.

Jag brukade fara så genom staden jag bodde i. Det kändes lite som att erövra staden. Det speciella ljuset och tystnaden förstärkte upplevelsen av staden som en scen. En plats att göra till sin. Där också jag har en roll att spela, samtidigt som jag är betraktaren. För någon så introvert som jag kändes natten trygg. Allt fanns där, men lite på avstånd. Ingen trängsel av människor att behöva hantera. Inte heller någon stress. Det är svårt att stressa på natten.

Och radion spelar klassisk musik, så där lite tyst i bakgrunden.

Johanni

#Blogg24