En tid bor jag i Skomakarböle. Det är en förort till Helsingfors. Lägenheten är på bottenvåningen. En studentlya med 3 inneboende. Jag, och två finnar. Varje morgon går jag till brevlådan och hämtar föregående dags DN, hoprullad och inslagen i plast. Pä kvällarna framkallar jag filmer och gör papperskopior. Det här utspelade sig på den tiden folk ännu hade analoga systemkameror. Och prenumererade, och läste, morgontidningar trycka på papper. Jag hade köpt sovjetiskt och östeuropeiskt filmpapper. Jag hade en Olympus. Var inte så bra på att fota, men tyckte om det.
Också det manuella i meckandet.
Lägenheten var tråkig, ful och lite klumpigt planerad. Bostadsområdet var livlöst. Kanske för att det var för nybyggt. Kanske för att det låg ute på en före detta åker.

Nån gång är alla stadsdelar nya, själslösa. Deras besjälning tar tid. Är en process.

I vissa fall lyckas det aldrig.Jag har inte blivit riktigt klok på varför. Vilka ingredienser som behövs. Det finns betongghetton som fått karaktär, som fått människor att känna sig hemma, känna sig stolta. Det finns småhusområden som aldrig andats liv. Det är inte bara den faktiska åldern på husen och kvarteren som avgör, även om de är viktiga.

Då de byggdes representerade dessa hus det nyaste och finaste. När jag flyttade in kändes de mest ledsna och gamla i förtid. Som att färgen bara väntade på att börja flaga. Människorna på att åldras. Att uppnå sin inre ålder, komma ikapp.

Vad jag minns fanns där inga butiker, inget köpcentrum, ingen plats för liv att uppstå.

Mina rumskamrater studerade nånting med natur. De var ganska fåordiga. Det hade vi gemensamt.

Till frukost brukade de tycka om att hälla halva glaset fullt med vodka och toppa upp med mjölk. White Russian. Jag trivdes aldrig där, och jag tror känslan var ömsesidig.