Känn ingen sorg för mig Göteborg

haga

När slutar en att vara inflyttad, utböling, invandrare? Vem är det som bestämmer den exakta tidpunkten då en övergår från det ena till det andra?

Jag växte upp i Göteborg. Stora delar av staden gjorde jag till min. Jag hittade, jag kände mig hemma, jag hörde till. Detta tänkte jag inte på. Det var något självklart.

När jag var 20 flyttade jag österut, till Helsingfors. Jag trodde jag skulle komma ”hem”, men det var allt annat än. De första åren upptäckte jag hur svensk jag var. Jag fick lära mig ett nytt språk. Nya gator att erövra.

Det var å andra sidan ett medvetet val. Jag lärde mig att tillhörande inte är automatiskt, utan något du måste kämpa dig till. Så blev utanförskapet bekant.

Idag betraktar jag Helsingfors som min hemstad. Jag har hunnit bo i flertalet av stadens 5 delar (och fler om vi räknar med huvudstadsregionen).

Vem kan alltså komma och säga till mig att jag inte hör hemma här? Att jag ska flytta ”hem”? Vart är det? Staden jag föddes i? Är vi för alltid förknippade och låsta vid vårt ursprung? Hur många borde i så fall inte flytta ut från Helsingfors, där bara ungefär 25% idag är infödda. Varför är detta med ursprung så viktigt? Det känns ibland som en slags besatthet.

Idag vandrade jag på stadens gator med tusentals andra. Vi ville visa vår motvilja mot Nordiska motståndsrörelsen som skulle marschera just idag, under Finlands självständighetsfirande. Vi var ett mycket blandat gäng, alla säkert med våra olika motiv för att delta.

Jag var först lite osäker. Jag ville inte konfronteras med den gryende nynazismen i Norden. Men jag blev övertalad, och det känns nu som rätt beslut.

Jag kan inte förstå annat än att mångfald är en rikedom. Min egen bakgrund är kluven. Jag har finska rötter, men också svenska. Jag känner mig inte helt hemma i någondera kulturen. Vart skall alltså jag skickas? Vad är hem?

När jag växte upp var Göteborg min livsluft, mitt liv. Staden andades och fanns i mig. Jag var en del av den. Vi var vänner. Haga, Masthugget. Järntorget. Hamnen. Floden. Slottskogen. Majorna. Hagabion. Kafeerna. Långgatorna. Sprängkullen. Schillerska. Inne i mig någonstans lever den staden kvar, oförändrad. Mina vänner är alla fortfarande där, vid liv.

Allting ligger framför oss. Allting är möjligt. Allting är nu.

Johanni

#Blogg24

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s