Det är en helt vanlig onsdagskväll i Köpenhamn. Utanför Tivoli står högar med människor som vill in och uppleva magin. I hörnet byggs det ut, färgglada annonser annonserar att detta hör skall bli köpenhamnarnas nya vardagsrum. Hemlösa ligger inbyltade under annonserna, på den våta asfalten. Det regnar småspik. Cyklande människor i parti och massor väller vårdslöst fram på de smala cykelbanorna. En grupp turister har stannat mitt i vägen och samtalar glatt högljutt.

SAS-skrapan står som en fallossymbol över en svunnen tid, oberörd av tidens gång.

Överallt myllrar det av liv. Den som bor här går antagligen mer sållen i de här krokarna, här syns mest turister.

Att komma tillbaka hit och känna att så mycket är sig likt är ibland en lite underlig känsla. Säkert har mycket hänt. En stad förändras ju hela tiden, och varje dag skall erövras. Jag tänker att det kan vara svårt att upptäcka förändringen i ens egen hemstad, det är så lätt att bli hemmablind. Men kanske gäller det också vid snabba besök i städer som du känner litegrann. Ögonen tyr sig till de välkända landmärkena, och de förändras förstås väldigt långsamt.

Vid Rådhustorget Politiken-neonskylten som påminner mig om den planerade attacken mot tidningen för ett antal år sedan.

Runt hörnet vid järnvägsstationen säljs droger fortfarande helt öppet, även om området gentrifieras i övrigt. Rum-per-timme-hotellen har ersatts av diverse design-boutique-hotell.

Så jo, nog finns det nytt här också.

Om man tänker efter.

Johanni

#Blogg24