Den hade blivit en del av landskapet. Visserligen konstruerad av människor, och kanske våldsamt kontroversiell när den uppfördes. Men sedan. En del av öns identitet. En del av vår logo. De sista åren ett tragiskt långsamt förfall. Försök gjordes att rädda svampen. Namninsamlingar och idétävlingar kring nya användningsområden hjälpte inte. Besvär i kommunfullmäktige fördröjde processen, men kunde inte stoppa den.

Drumsö vattentorn skulle bort.

Det eventuellt sentimentala värde som tornet representerade vägde lätt när staden sparar. Det kunde inte användas, ingen var villig att ta över, rusta upp och driva byggnaden.

Det blev en park istället.

Du vet hur det sägs att de som förlorat ett finger eller ett ben kan känna fantomsmärtor långt efter? Kanske är det samma sak med stadsarkitektur. Varje gång jag åker över bron hem tittar jag omedvetet automatiskt upp mot kullen. Svampen var vårt kännetecken. Vårt hem.

Samtidigt frågar jag mig – är det meningsfullt att klaga sig fast vid det ism en gång varit? Kanske är det bara vanans makt som talar. För, oss emellan, jag tror parken kan bli riktigt fin. Svampen betydde mycket, men det är dags att släppa taget. Vi måste bygga vår självkänsla, vår identitet på något annat, något mer. Kanonen och utsiktstornet på Kvarnberget är rätt fina…

Johanni

#Blogg24