En liten etta. Gasspis och loftsäng. På väggen hängde jag filmaffischer. Jarmans Caravaggio och Jarmuschs Down by Law. Senare tillkom också The attack of the 50 ft woman. Idel klassiker mao.

Det var trägolv. Stearinljus. Studietid.

Vänta lite.

Var det faktiskt trägolv? Eller är det något jag hittat på efteråt?

Detta var långt före någon hittat på epitetet hipster. Kvarteren var inte på något sätt hippa. Det var charmiga, men inte särskilt dyra. Porrbutikerna fanns kvar från forna tiders glansdagar (det ligger ju så nära hamnarna). Husen var inbodda. Stammisarna på de nedgångna barerna var lika nedgångna de. Inget sentimentalt skimmer över den delen.

Några saker finns kvar. 14-bussen. Husen. Hemmet för hemlösa.

När jag tänker på lägenheten tänker jag samtidigt på tiden. Början av mitt liv här. Början av studierna. Samtal. Uppsatser. Enskilda ögonblick bär jag med mig. Ibland dyker de upp, oväntat, mitt i något annat. En röst med samma tonfall som en nu sedan länge död vän.

En pinglande cykelklocka som för med sig en sömnig söndag…

Nej, jag kan inte säga att jag längtar tillbaks. Allt var inte bättre förr. Att kika in i det som var då är lite som att åka på en citysemester över helgen. Eller som att titta i en gammal fotobok.

Det som finns kvar är ett leende.

Det andra har försvunnit.

Johanni

#Blogg24