Nattjut

museigatan

Du fick dina första intryck där. Golvet var ditt rike. Du låg på rygg och tittade. Tittade upp mot taket. Tittade på lekställningen med skramlande ljudförande saker. Tittade upp mot oss, leende.

Jag kommer inte ihåg så mycket. Det var en kaotisk tid. Dag blev natt och vice versa. Det var mörkt. Mörkt i lägenheten.

Ute, bruset av bilarna som aldrig upphörde. Ute, blött avgasfyllt monotont.

Vad tänkte du på? Scannade din hjärna av omgivningen och registrerade allt som hände runt omkring dig? Såg du världen med den förundran som dina vidöppna ögon tycktes antyda?

Du var liten, där i din färgglada sparkdräkt.

Du var liten, men inte hjälplös eller skör. Det räckte med att du fyllde lungorna och meddelande världen om något inte var till ditt behag. Världen reagerade snabbt.

Jag har alltid tycket att ord är meningslösa, så där egentligen. Ett fullgott vrål, eller ett illtjut fungerar minst lika bra. Vi bodde där en mycket kort tid. Jag var glad nät vi hittade något annat. Jag tyckte inte om hur smutsig luften alltid kändes. Men jag var tacksam för att vi med så kort varsel lyckades hitta tak över huvudet. Och för dig blev det den första bekantskapen med Helsingfors. För det märkliga är ju att ingen av dina föräldrar är härifrån. Vi är båda invandrare. Främlingar. Men du, du är barfotahelsingforsare. Och din promenad genom ett stad att ta i besittning, att göra till sin, den började precis här.

Johanni

#Blogg24

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s