De senaste åren har jag börjat åka till Stockholm i slutet på november, om jag har möjlighet. Jag deltar då i Internetdagarna. I år hörde jag flera av huvudtalarna. Tonen var dystopisk. Å ena sidan handlade berättelserna om hur mycket tekniken har gått framåt, och vilka möjligheter den skänker oss. Å andra sidan kryddades alla framföranden av ångest och rädsla. Ta Erica Baker. Hon var inbjuden för att tala om Slack, och nya sätt att arbeta och kommunicera tillsammans över nätet. Där uppe på scenen gav hon oss något helt annat. Med darrande röst berättade hon att Donald Trumps valseger några veckor tidigare fått henne att kasta sin förberedda presentation i papperskorgen.

Istället ville hon tala om hur vi skall göra för att rädda vårt hem. Det som är oss allra kärast.

Hon kunde ha talat om planeten, eller hennes hemland. Hon talade lite om effekterna i USA i form av ökade hatbrott. Hon berättade att hon som svart kvinna inte visste om gatorna kommer att vara säkra för henne. Men för henne är hem något annat. Hennes hem är nätet. Detta är under ockupation, eller åtminstone hotat.

Näthat, lögner, förföljelser, trakasserier, hot. Shitstormkampanjer.

Troll. Blackhats.

För henne började fajten där. Vi måste försvara vårt hem, sa hon. Vi måste sätta stopp för det som är på gång att hända. Hitta sätt att motverka det drypande giftet som är hatet, avundsjukan och lögnen. Hon gav egentligen inte så många recept, hon var mer rädd, upprörd och…ja ångestfull.

Så vi gjorde en poddcast kring lite av det som sades under årets internetdagar. Du kan höra avsnittet här: bit.ly/digifolk

Jag blev fundersam.

Mitt svenska barndomshem har jag lämnat bakom mig.

Jag bor i Finland, och visst är det hemma, under den här månaden har jag försökt beskriva olika stadsdelar, minnen och mitt förhållande till dem, och till Helsingfors.

Men i lika hög grad är nätet mitt hem, om man med hem menar en plats där man tillbringar mycket tid, upplever saker, umgås, lär sig saker, blir road, skvallrar, köper saker, berättar saker.

Eftersom det inte ”finns” är det svårt att beskriva. Egentligen finns inte ”hem” heller. Eller, de är inte permanenta, de är tillfälliga, och deras ramar är skapade av sociala konstruktioner. Liksom allting är tillfälligt.

När allt mer av det som fanns i mitt hem (tidningar, böcker, musik, filmer, jobb, tidsfördriv, spel, vänner) flyttat ut på nätet är det en process som inte alls är enkel, enkelriktad eller avslutad.

Jag känner mig till hälften där till hälften här.

Och så kommer denna destruktiva kraft. Denna monsterröst som avgrundsvrålar. I mitt vardagsrum. Inte lika lätt att stänga ute som tv-bilden, eller brölen från gatan.

Jag tycker inte ännu att alla blommor på nätet är giftiga, och jag tycker att diskussionen nu ofta är lite väl melodramatisk. Men visst tycker jag också, och samtidigt, att det näthem jag har (och kanske du också? är viktigt. Viktigt att förstå. Viktigt att försvara.

Viktigt att värna. Kanske är det hög tid att kärleksbomba lite mer?

Johanni

Blogg24