En våt filt lägger sig över staden, och alla som bor i den. Flygplan mullrar osynliga i närheten. Morgonresan till jobbar går i mörker. Hemresan likaså.

Medpassagerarna på bussen snörvlar, eller sitter nedsjunkna i sina smartnallar.

Nej, finnar är inte ett folk som säger mycket. Det var här SMS uppfanns. För att slippa tala med varann. Nu ärFinland ett av de länder där emojis talas mest. För att slippa uttrycka känslor.

Tycker dy jag överdriver? Spär på stereotyper?

Naturligtvis gör jag det. Jag vill ju att du ska läsa vad jag skriver. Och då är förbättringar lockande. De som gör det svarta svartare. Som blåser under det du redan tror på. Det är inte bara det att vi frivilligt släppt in tankepolisen att bo hyresfritt i våra hjärnor. Det är det att vi inte ens reflekterar över att det är vi som bygger bubblorna, som vi sedan i lugn och ro kan beskylla alla andra för att leva i.

Det är den lätta vägen. At välja att se allt det som passar in i mönstret. Den oregerliga ungdomen. Den surmult tyste finnen. Den överdrivet sociale svensken.

Jo, jag är mitt emellan. Jag är ju med i den idag ganska stora FB-gruppen svenskar i Helsingfors.

Vet inte om jag riktigt hör hemma där, men det är jag å andra sidan inte ensam om.

Där råder en egen jargong.

Om språket.

Kulturen.

Skillnaderna.

Mindre om likheterna. Bristerna i Sverige. Våra egna tillkortakommanden.

Det ger inte lika mycket.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg24