Dagarna flyter fram. Jag tror visst på att tid går olika fort. De som säger att en minut alltid är lika lång har nog missat själva poängen. Lite grann som att säga att kärlek bara handlar om kemi. Det går säkert att mäta signalsubstanser, det är inte det jag menar. Men mätningen säger inte om hur det känns.

Och att känna saker är den nya innegrejen. Det som känns sant är det. En bra historia slår alltid en tråkig sanning.

Känslostormar kan bli vår undergång.

Och ändå.

Jag skulle inte vilja vara utan dem.

Det är lätt att peka finger åt de andra. De som är skyldiga. Men det är ett grundfel. På ett plan finns inga vi och dem. Vi har alla det i oss, frågan är vad vi gör åt det. Och hur vi väljer att agera. Eller låta bli.

Jag säger inte heller att vi alla är likadana. Det finns psykopater, sociopater, och människor som saknar empati.

Säkert finns det också onda människor. Att krama och hålla om alla och säga att de är missförstådda löser inget. Vi startar inte med samma förutsättningar, men vi måste ändå vara och hållas ansvariga för våra handlingar.

För livet är inte rättvist. Inget sådant existerar i universum som naturlag.

Det är vi som hittat på det. Som vill kunna leva tillsammans, och därmed behöver gränser.

Dagarna flyter fram. Vi ser på Game of Thrones, säsong sex. Den är befriande rå och osentimental när det kommer till våldet. Det är inte (tycker jag) egentligen underhållningsvåld, även om serien är underhållande. De tar ofta våldet på större allvar än så.

Som en nykter betraktelse över den mänskliga naturen.

På väg mot vintern.

-Johanni

#Blogg24