Jag brukade gå omkring och fråga folk

img_2764

Funderar på den där lilla frågan om meningen med livet.

Jag brukade gå omkring och fråga folk om de var lyckliga. Eller vad de tyckte att lyckan inehöll. Det kan låta lite pretentiöst, och det var det säkert också, men det utgick från en ärlig nyfikenhet.

Jag har aldrig varit bra på smalltalk. Jag bryr mig inte riktigt om vädret, eller om folk mår bra.

Därför tycker jag sociala tillställningar med människor jag knappt känner alltid varit en pain in the ass. Officiella högtider som nyår eller midsommar skapade också ofta ångest i mig. Mindre så nu för tiden, kanske för att jag lärt mig att inte.

Det kan alltjämt uppstå, ofta oväntat.

Vi är bjudna på fest (det händer inte ofta nu för tiden längre, men ändock ibland). Jag ser fram emot det. Jag tänker att den här gången ska jag bjuda till.

Det är inte mycket som behöver gå snett för att det hela skall gå south. Vi kommer för sent. Nån är aggressiv. Musiken är på för högt. Skitsaker.

Jag blir låst, stum, sluten.

Och det är svårt att ta sig ut ur den dåliga vibben när den startat.

Det går inte alltid så, men alltför ofta.

En kunde ju tro att jag skulle lärt mig behärska situationen vid det här laget. Och ibland går det riktigt bra. Men det är ingen självklarhet.

Det är alltför lätt att rulla in i inkörda hjulspår.

Samma är det med gräl. Samma mönster. Skitsaker.

Roller att spela. Jag hör ju hur ihåliga de är, tomma på det som är viktigt.

Och det är inte bara lyckan som är viktig. När jag gick i tredje klass hade jag ett allvarligt samtal med min lärare. Hon menade på allvar att livet gick ut på att vara lycklig. Och att det var ett val. Jag försvarade dalarna som lika viktiga.

Nu vet jag att hon i mycket hade rätt. Det går att välja olyckan. Att gräma sig, vara avundsjuk, gotta sig i misslyckandet. Men.

Hon hade också fel. Vi styr inte helt över allt i våra liv.

Och det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med ett shitgrin dagarna i ända. Långtråkigt helt enkelt.

Ändå.

Det handlar om att ta fajten, tror jag. Att boxas mot demonerna. Acceptera att de vinner ibland.

Acceptera att livet inte innehåller någon grand finale. Det finns ingen slutdestination värd namnet.

Och vara så jävla lycklig som man bara orkar med under tiden.

Förstår du hur jag tänker?

Johanni

 

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s