Våldsam vinter

gotDagarna flyter fram. Jag tror visst på att tid går olika fort. De som säger att en minut alltid är lika lång har nog missat själva poängen. Lite grann som att säga att kärlek bara handlar om kemi. Det går säkert att mäta signalsubstanser, det är inte det jag menar. Men mätningen säger inte om hur det känns.

Och att känna saker är den nya innegrejen. Det som känns sant är det. En bra historia slår alltid en tråkig sanning.

Känslostormar kan bli vår undergång.

Och ändå.

Jag skulle inte vilja vara utan dem.

Det är lätt att peka finger åt de andra. De som är skyldiga. Men det är ett grundfel. På ett plan finns inga vi och dem. Vi har alla det i oss, frågan är vad vi gör åt det. Och hur vi väljer att agera. Eller låta bli.

Jag säger inte heller att vi alla är likadana. Det finns psykopater, sociopater, och människor som saknar empati.

Säkert finns det också onda människor. Att krama och hålla om alla och säga att de är missförstådda löser inget. Vi startar inte med samma förutsättningar, men vi måste ändå vara och hållas ansvariga för våra handlingar.

För livet är inte rättvist. Inget sådant existerar i universum som naturlag.

Det är vi som hittat på det. Som vill kunna leva tillsammans, och därmed behöver gränser.

Dagarna flyter fram. Vi ser på Game of Thrones, säsong sex. Den är befriande rå och osentimental när det kommer till våldet. Det är inte (tycker jag) egentligen underhållningsvåld, även om serien är underhållande. De tar ofta våldet på större allvar än så.

Som en nykter betraktelse över den mänskliga naturen.

På väg mot vintern.

-Johanni

#Blogg24

Doft av brasa

ekbergs.jpg

Går hem från jobbet. Det hann bli mörkt. Igen. Går längs med Bulevarden. Ser de bekanta butiksfönstren. Kommer ihåg att jag sett klipp ur gamla tidningar, där folk söker bostad i Helsingfors, och anger den tilltänkta bostadens storlek, och till och med gatuadress! Då gick gränsen vid Bulevarden, på ena sidan. det borgerliga, fina. På andra, det osäkra kortet.

Och alla de uppklädda parnasser som trippat in på Ekbergs mitt emellan världarna, i exil från Viborg, för en kopp kaffe och en bakelse.

Jag kommer till hörnet Fredriksgatan-Bulevarden och känner den igen.

Doften.

Länge fanns här en butik som sålde kakelugnar och eldstäder, jag trodde att de eldade i marknadsföringssyfte. Men nej, den butiken är sedan länge ersatt av en av våra otaliga privata sjukhus.

Och ändå.

Här kommer doften av brasa. Någon värmer sin lägenhet, kanske sin själ, med ved.

Jag vet att det inte är särskilt miljövänligt, men näsan bryr sig inte.

Den njuter av en välbekant, trygg, och nära doft.

Mitt inne i stan.

Johanni

#Blogg24

Alla dessa kaféer

cafelaplage

Jo, jag tycker om dem. Det lärde jag mig i Göteborg. Fast jag inte drack kaffe så blev de mina vardagsrum. Det gick att välja efter humör. En kopp té gav en bordsplats för flera timmar. Mmm, köttbullesmörgåsarna…

Utbudet av kaféer har exploderat i Helsingfors de senaste 15 åren. så småningom har de också diversifierat. Alla är inte delar av kedjor. Några erbjuder bio, eller eko, som vi skulle säga här.

Jag kommer ihåg när jag drömde om att öppna ett kafé. Hur det skulle se ut. Vilken atmosfär det skulle ha.

Jag kommer ihåg diskussionerna kring golvet. Det skulle vara vita och svarta diagonaler. Gud vet varför, men viktigt var det.

En tid jobbade jag på kafé i Paris, som min kusins snåla pappa ägde och drev. Inredningen var klassisk, likaså doften av klor från tvättmedlet vi använde. Jag tänkte att jag flyttar hit. Jag gillade Paris. Att jobba på kafé var spännande. Inte precis glamoröst. Svabba golv. Diska. Torka. Bära upp tunga saker från källarförrådet.

Men P satte P. Nej, det blir inget. Du kan inte bara komma hit och jobba sade han.

Jag åkte hem med svansen mellan benen.

Johanni

#Blogg24

Bristvaror

N251300

En våt filt lägger sig över staden, och alla som bor i den. Flygplan mullrar osynliga i närheten. Morgonresan till jobbar går i mörker. Hemresan likaså.

Medpassagerarna på bussen snörvlar, eller sitter nedsjunkna i sina smartnallar.

Nej, finnar är inte ett folk som säger mycket. Det var här SMS uppfanns. För att slippa tala med varann. Nu ärFinland ett av de länder där emojis talas mest. För att slippa uttrycka känslor.

Tycker dy jag överdriver? Spär på stereotyper?

Naturligtvis gör jag det. Jag vill ju att du ska läsa vad jag skriver. Och då är förbättringar lockande. De som gör det svarta svartare. Som blåser under det du redan tror på. Det är inte bara det att vi frivilligt släppt in tankepolisen att bo hyresfritt i våra hjärnor. Det är det att vi inte ens reflekterar över att det är vi som bygger bubblorna, som vi sedan i lugn och ro kan beskylla alla andra för att leva i.

Det är den lätta vägen. At välja att se allt det som passar in i mönstret. Den oregerliga ungdomen. Den surmult tyste finnen. Den överdrivet sociale svensken.

Jo, jag är mitt emellan. Jag är ju med i den idag ganska stora FB-gruppen svenskar i Helsingfors.

Vet inte om jag riktigt hör hemma där, men det är jag å andra sidan inte ensam om.

Där råder en egen jargong.

Om språket.

Kulturen.

Skillnaderna.

Mindre om likheterna. Bristerna i Sverige. Våra egna tillkortakommanden.

Det ger inte lika mycket.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg24

Älskade kök

img_2605

Jag brukade tycka att köket var lägenhetens skönaste rum. Sen blev jag äldre och började tycka att storarummet med den mjukare soffan var skönast. Det slutar väl med att jag kommer tycka sovrummet är skönast, då jag kan ligga ner så mycket jag vill.

Köket är också platsen för konflikterna, det är ju det enda rum där alla i familjen umgås nuförtiden. Många terapiformer som skall hjälpa till att bearbeta gångna händelser och tider använder också det starka symbolladdningen som köket representerar. Och i Fröken Julie är väl köket huvudskådeplatsen?

Kanske är det för att vi måste äta, kylskåpet innehåller nyckeln till vår överlevnad.

Kanske är det för att vi alla samlas där.

Det är ett utrymme med en tydlig funktion. Sovrummet kan användas för en massa sakar, liksom toaletten, hallen, storarummet och balkongen. Visst kan du i princip också månganvända köket, men jag tror inte det är så vanligt.

Dessa yttre omständigheter gör köket som plats mindre laddad. Det är inte ett neutralt rum, men det innehåller inte heller dubbeltydigheter. Dvs, om man inte lever i en familj som utsätts för våld, fysiskt eller psykiskt. Och just det att köket ändå är så symbolladdat kanske beror på att tröttheten, hungern och livets besvikelser kan få fritt spelrum här.

Det innehar på så sätt en dubbel plats i våra hem, och vårt medvetande.

Vi har just gjort om vårt.

När vi flyttade in var köket egentligen det enda utrymmet som vi gjorde om mer än att bara måla och putsa. Och nu kändes det som om det var dags igen. Ifall vi en gång skall bo kvar här kan vi lika gärna göra ett sånt kök som vi trivs i. Mera ljus, mera arbetsytor, enhetliga skåp, bättre spis.

Jag var tveksam först. Tyckte att vi hade väl ett helt fungerande kök.

Nu vet jag bättre.

Det är inte alls perfekt. Men det är mycket bättre. Det blev fräschare, det känns större. Det går lättare att laga mat.

Och det blev vackert.

Nu, när jag insett skillnaden blev köket populärare i min interna rankinglista igen. Fast, trots att vi klätt om och gjort köksstolarna mjukare slår de fortfarande inte soffan i bekvämlighet.

Ännu.

Vilket är ditt favoritrum och varför?

Johanni

#Blogg24

Näthem

karleksbomb

De senaste åren har jag börjat åka till Stockholm i slutet på november, om jag har möjlighet. Jag deltar då i Internetdagarna. I år hörde jag flera av huvudtalarna. Tonen var dystopisk. Å ena sidan handlade berättelserna om hur mycket tekniken har gått framåt, och vilka möjligheter den skänker oss. Å andra sidan kryddades alla framföranden av ångest och rädsla. Ta Erica Baker. Hon var inbjuden för att tala om Slack, och nya sätt att arbeta och kommunicera tillsammans över nätet. Där uppe på scenen gav hon oss något helt annat. Med darrande röst berättade hon att Donald Trumps valseger några veckor tidigare fått henne att kasta sin förberedda presentation i papperskorgen.

Istället ville hon tala om hur vi skall göra för att rädda vårt hem. Det som är oss allra kärast.

Hon kunde ha talat om planeten, eller hennes hemland. Hon talade lite om effekterna i USA i form av ökade hatbrott. Hon berättade att hon som svart kvinna inte visste om gatorna kommer att vara säkra för henne. Men för henne är hem något annat. Hennes hem är nätet. Detta är under ockupation, eller åtminstone hotat.

Näthat, lögner, förföljelser, trakasserier, hot. Shitstormkampanjer.

Troll. Blackhats.

För henne började fajten där. Vi måste försvara vårt hem, sa hon. Vi måste sätta stopp för det som är på gång att hända. Hitta sätt att motverka det drypande giftet som är hatet, avundsjukan och lögnen. Hon gav egentligen inte så många recept, hon var mer rädd, upprörd och…ja ångestfull.

Så vi gjorde en poddcast kring lite av det som sades under årets internetdagar. Du kan höra avsnittet här: bit.ly/digifolk

Jag blev fundersam.

Mitt svenska barndomshem har jag lämnat bakom mig.

Jag bor i Finland, och visst är det hemma, under den här månaden har jag försökt beskriva olika stadsdelar, minnen och mitt förhållande till dem, och till Helsingfors.

Men i lika hög grad är nätet mitt hem, om man med hem menar en plats där man tillbringar mycket tid, upplever saker, umgås, lär sig saker, blir road, skvallrar, köper saker, berättar saker.

Eftersom det inte ”finns” är det svårt att beskriva. Egentligen finns inte ”hem” heller. Eller, de är inte permanenta, de är tillfälliga, och deras ramar är skapade av sociala konstruktioner. Liksom allting är tillfälligt.

När allt mer av det som fanns i mitt hem (tidningar, böcker, musik, filmer, jobb, tidsfördriv, spel, vänner) flyttat ut på nätet är det en process som inte alls är enkel, enkelriktad eller avslutad.

Jag känner mig till hälften där till hälften här.

Och så kommer denna destruktiva kraft. Denna monsterröst som avgrundsvrålar. I mitt vardagsrum. Inte lika lätt att stänga ute som tv-bilden, eller brölen från gatan.

Jag tycker inte ännu att alla blommor på nätet är giftiga, och jag tycker att diskussionen nu ofta är lite väl melodramatisk. Men visst tycker jag också, och samtidigt, att det näthem jag har (och kanske du också? är viktigt. Viktigt att förstå. Viktigt att försvara.

Viktigt att värna. Kanske är det hög tid att kärleksbomba lite mer?

Johanni

Blogg24

Lokaler för världsförbättring

favela

Miljoner år av evolution har lett oss fram till detta. Vi består av stjärnstoft. Den energi som finns inuti försvinner inte, den övergår i andra energiformer.

Den här ölen är god.

Så enkla ingredienser, och så stor skillnad. Här flyter samtalet bra. Min vän A som är på ISO-besök hela veckan kallar det för hipster heaven. Han kan, när han vill.

Frijazzversioner av psalmer känns inte alls fel en kväll som denna. Över ovan nämnda öl och falaffel (”hipster mouth watering staple food”) rör vi oss obehindrat från 900-talets anonyma filosofer till det kristna kärleksbudskapet och förutsättningarna för ett framtida självständigt Skottland.

Visst kunde vi sitta på ett banalt genetiskt kafé, i en vänthall eller på ett kontor och dryfta dessa frågor. Men det känns så mycket roligare att göra det i denna omgivning.

Ute har mörkret slutit sig om staden. Här klingar glasen en vanlig tisdagskväll. Priserna är humana och stämningen är…ja avslappnad. Helsingfors har fått så mycket sånt här nu. Du kan säga det är en trend, det går över, det är en konstruktion. Du kan säga att Stockholm haft det så här länge, att det är inget speciellt.

Jag kommer att nicka och le. Lyssna på musiken och njuta av ölen.

Favela lever upp till ryktet som förebådat mitt besök på sociala medier. Det enkla är det nya svarta. Om detta är ett steg och inget permanent tycker jag det är ett steg i rätt riktning.

Det gäller att njuta av ögonblicken.

Johanni

#Blogg24