Här

americana

Vi sitter därför att vi inte riktigt kan något annat. Väntesalarna är sålda, rutterna är sålda. Huset är intecknat, grannarna sjuka. Gräset är blekgult, väggarna mjölkvita. Ovanför våra himlar syns corioliseffekten som en skugga. Vi kommer att hinna, men just nu finns bara sittandet. Det är inte i våra händer. Vi har skrivit under på den punkterade linjen. Vi har ställt attachénäskan på tolfte trappsteget, as per instruktioner.

Detta är inte en övning.

Vi ser svärmen komma. Vi vill det.

Det stod klart redan före människornas tid.

Vi kände det på oss då vi inhystes här. Allt är tillfälligt. Allt är tillfälle.

Nej, jag hyser ingen agg. De agerar enligt sin egen glasklara logik. Vi råkade bara på varandra vid en punkt då kollisionen var oundviklig. Kalls det slumpen. Kalla det ödet.

Jag ser ut över slätten. Detta mitt hem. Där jag sett May och Clare leka i majsfältet. John vandra bort. Jag ser huset och jag vet detta. Jag har levat.

Här kom mina armar till användning. För att lyfta, laga, skörda och trösta.

Här kände jag jordens tyngd, jordens värme.

Här gick det att andas.

Här.

Ensamma tillsammans?

tillsammans

Finland, landet jag bor i, fyller hundra. och det firas under hela året. Den slogan som någon reklambyrå arbetat fram är ”Tillsammans”.

Det låter väl trevligt? Du och jag och alla andra. Det är inte ett aktivt ord, ingen behöver göra något. Det är ett ställningstagande bara om du vill att det skall vara det.

Ställningstagandet kan igen stå för allt eller inte. Det kan vara vi tillsammans mot alla andra. Det kan ni tillsammans som redan kommer överens. Det kan vara att vi tillsammans bestämmer att du måste göra så, men inte får göra si. En pöbel står samman, liksom alla vi som har rätt i fråga som fråga.

Och när jag tänker efter lite längre, väl medveten om hur svårt det är att ha nationella kampanjer som fungerar för alla, så blir jag fundersam. Det finns en liten avvikare här, om du tillåter. I officiella dokument och strategier står de nu ofta, eller alltid, att vi ska ha en öppen process, att alla skall höras. Demokrati betyder i det här sammanhanget att vi alla uppmanas vara aktiva medborgare. Denna tanke är så stark att den ständigt upprepas, både av beslutsfattare och tjänstemän. Men det ögonblick vi höjer våra röster blir det stopp. Det är för dyrt, det är för svårt, det är inte i alla intresse. Det finns inga siffror på det. Vi har redan planerat det där. Tack för din input, näste förslag? Vår tidtabell tillåter inte sådana justeringar. Aktivt medborgarskap låter bra på pappret, men är väldigt svårt att omfatta i praktiken. Jag tror tjänstemän och politiker är livrädda för tanken på att vi alla skulle bli aktiva medborgare.

Om vi skulle ta Tillsammans bokstavligt, betyder det vår att vi skall vara empatiska, solidariska, öppna våra gränser, vara generösa, tro på vår nästa? Att vi ska börja säga ja istället för nej? Att vi börjar bygga istället för att måla fan på väggen och hitta hotbilder att mobilisera emot? Är det detta politikerna menar med sin slogan? Det känns inte som att de är beredda på en sådan politisk vändning i Finland. Kanske, kanske kan vi som tycker ett öppnare och mer generöst samhälle är önskvärt påverka hur sloganen används, och att den inte bara blir en tom och till intet förpliktande rubrik på hundra år av självständighet. Annars kommer framtiden för vår del att bli hundra år av ensamhet.

Johanni

#Blogg100

Murakami på stationen

lostintransit

Det börjar bra. Det gör det ofta. Börjor är på något sätt lätta. Sen halkar det nedåt. Nästan utan undantag. Blir hastverk. Eller slagfel. Och sprinten övergår i långdistans. Det är här envishet belönas. Att bara köra på lite till. Att ge sig den på att komma igenom. Sen passeras en mur, och det går lättare igen.

Det konstiga är att detta mönster är så etablerat, men trots det inte går att rubba. Samma rutin upprepas. Samma uppförsbacke, sluttande plan, snabbsök efter enkla utvägar.

Konstigt nog är det också ofta i just den här fasen de bästa resultaten kommer fram. De är mer polerade, striktare, och mer koncisa.De går inte runt busken slösar inte med blommerande uttryck för sin egen skull. Istället söker de på lättast möjliga sätt berätta. För människan är lat till naturen. Och latheten är en lika god uppfinningarnas moder som hungern. De är möjligen besläktade.

Åtminstone bor de i samma trappuppgång. Trots deras ytliga skillnader påminner de dessutom starkt om varandra. Deras vanor sammanflätas ofta, speciellt om de börjar dela tidsrytm, rutiner och morgonbussen.

Där har jag bara att anpassa mig. Och du också.

Vi lufsar på i de steg som vi skrivit åt oss själva. Den fria viljan har vi satt på hyllan, att ta ner och beundra regniga dagar som denna. Den ger oss lyster och en viss geist. Passar vår självbild, utan att väcka anstöt.

Så vi kan slinka emellan springorna, dansandes. I huvudet en gammal slagdänga som nynnas. Ett ögonblick då vi är mitt emellan, då fogarna knakar.

Då vi dansar på gränsen.

Jo, jag ser dig nog.

Johanni

#Blogg100

Om svanar och granar

forbehallningslost

Blågröna tårar. Mjuka som sten. Utan ett fast grepp om tillvaron. Slutar himlen att snurra. Jag känner doften. Blågröna dårar. Utan ett vitten till sitt namn. Vi ville så gärna. Ser på mulen. Vet att jaget. Alltid landar uppochner. Vet att dåren, förstår konsekvenserna. Det är inte att ge upp taget. Mindre att låsa fast. Mera att upptäcka. Hålla farten. Vilja farten. En vilja som inte är av denna världen. Små snygga snytingar.

Oförblommerade.

Är du förvirrad än? Kände du också motståndet förändras, som en vindil utanför bastufönstret? Det är inte meningsfullt att byta nu. Rabarbern växer redan så bra. Vi kan lika gärna.

Här som överallt annars.

Med en hetta i kinderna. Inget med gränser att göra.

Språkförbistring.

Små heta stenar.

Ögon som följer, nervös tic. Något med hållningen.

Något att göra.

Vi gör det bara. Inget att dividera om. Saker blir längre så.

Mycket som efteråt känns onödigt. Kanske har de sin funktion. Jag tror de hjälper.

Inte bara om att komma fram. Också se dem kan hjälpa.

En doft av skog. Jag ser det bruna komma närmare. Vi upprepar, och hittar. Vi sjunker, och ser.

Skratten är en färg i salen. Jag vet det, för jag har levt det.

Skratten är ett krafsande på Guds rygg.

Det är inte en fråga om tro.

Tro mig

Johanni

#Blogg100

Betraktarens ögon

pablo-28

Mjuka tassar över mattan. Ett stilla klick då dörren går fast. Fåglar som sover i träden på gården. Bilarnas fönsterrutor mörka speglar av vattenglas, utspridda till synes slumpmässigt. En ensam högersko, storlek 41, brun och på sniskan. Dess broders öde okänt. Här kan ha hänt saker. Här, där vi vandrar, monster utan koppling till andra monster.

Ju mer du tittar, desto hemskare bilden. Du dras till den, i din vämjelse. Du fascineras av ondskan därinne. Du vill komma nära, men inte doppa dig. Det är en fantasi, något du inte tänker agera ifrån. Du vet du känner suget, ögonblicken då det svartnar lätt i kanterna, då du blir vingelkantig. Det är det närmaste du kommer.

Än skall maran inte rida. Än finns det tid. En ridå skiljer er åt. En scen är av trä. Golvtiljorna knarrar, som vore du hemma. Som vore kontrollen kvar.

Långt därifrån. Det är skogen, det är telefonbordet i hallen.

Det är långa isande ögonblick.

Johanni

#Blogg100

Sommartidssöndag

pablo-27

Idag var en bra dag. Den började lite osäkert, med gråa sjok över himlen och en viss trötthet i kroppen. En minijetlag, orsakad av övergången till sommartid. Men dagen tog sig. Jag och L kom iväg och simmade. Det var mycket folk i bassängen när vi väl plumsade i, men inte så det störde. Vi hade bara bra flyt, och jag kände hur kroppen sträckte på sig i vattnet, jobbade lite med musklerna. Sedan hem och iväg till Musikhuset för att höra på en kammarorkester ihopsatt av radions symfoniorkester. De spelade bara kvinnliga kompositörer. Det var rogivande, och intressant. Salen var fullsatt. Melodierna gick i slingor upp och ner genom luften. En stund grep de tag i mig och höll mig fast, för att lite senare släppa ut mig i luften att sväva fritt. Jag började tänka på stumfilmer, bland annat en som jag just såg, och scener ur filmen kom för min inre syn, allteftersom musiken fortsatte.

Det gav mersmak, jag vill ha fler sådana upplevelser!

När vi kommer ut har molnen spruckit upp och den finns en antydan till sol. Det är galet varmt ute, och folk har tydliga vårkänningar. Vi far via butiken, handlar middag och sätter ihop en enkel meny. Sen är det dags att hoppa i bilen och köra ut till Esbo, där M har match. Klockan åtta är det avspark. Matchen är inte helt jämn, motståndet är för duktigt denna gång. Matchen slutar  0-4, det fanns inte mycket att göra. Trots förlusten deppar M inte, hon tyckte om att vara på plan, och det märktes. Många bra saker syntes i lagets spel, där fanns ofta en idé, som de sedan inte kunde genomföra, men det var inte bara sparka bollen och spring. De senaste matcherna har laget vunnit relativt lätt, så det här var lite av en överraskning, och en nyttig påminnelse om att ha båda fötterna på jorden. Vi susar hem i mörket i tilltagande blåst, och vid kvällsvarden funderar jag ut dessa rader. Det känns lönt i kroppen. En roligt blandning av upplevelser, utmaningar, där både kropp och själ fått näring.

Nu är det dags att släcka ljuset och tacka för idag.

Vi ses imorgon.

-Johanni

#Blogg100

Jamaica tur&retur

pablo-26

Lägger boken på soffbordet. Tar ett djupt andetag. Motstår en impuls som darrat till i mig de senaste månaderna. Den som lockar mig att slå upp sökmaskinen och mata in 8lanes, copenhagen city, weeper, fredsprocessen. Och han, vars namn inte får nämnas. Josey Wales.

Jo, jag har nu läst ut Marlon James senaste bok, A brief history of seven killings.

Det tog honom fyra år att skriva den. Och han hade uppenbart svårt att sätta punkt. Boken är ett sammelsurium av röster. Alla berättar de en historia.

Det är en historia om våld.

Precis som i hans förra bok, The book of night women.

Våldet har format Jamaica, och våldet är besinningslöst. Det är hårdkokt så det räcker. Men aldrig spekulativt. Bilden jag får att att det inte går att förstå Jamaica utan att ta med våldet i ekvationen. A brief history of seven killings berättar hur det gick till när Bob Marley skulle dö. Det är pitchen, men egentligen handlar boken om ett samhälle som aldrig hämtat sig från slaveriets tider. Extrem fattigdom skriver förutsättningarna för de flestas liv. Om du inte där i gängrelaterat våld kolar du av en bristsjukdom, smutsigt vatten, eller hunger.

Och mitt i allt detta: turistens fascination inför det ”genuina”, ghetto princess, och musiken. Aningslösheten hos de som naivt hyllar rastas naturbarnmentalitet.

Den nedlåtande fördomsfulla kolonisatörens stroppiga attityd. CIA som är busy med att omstörta så mycket de hinner överallt. Den fullständiga cynismen i allt detta.

Detta har jag levt med de sista månaderna. Alltid då och då har jag dykt ner i sjuttiotalet, reggaen, gängkrigen, konspirationerna, drogerna.

Det är en oerhört bra bok. Och samtidigt (kanske förståeligt nog) tung att läsa. Språket, jamaicaengelskan, har inte gjort läsandet enklare.

Det är inte  sig våldet som gör berättelsen långsamläst. Det är kanske mer själva med månghövdade berättarskaran, den komplexa berättelsen, de många infallen. Och, tröstlösheten. Den är tidvis tung att hantera.

Jag tycker inte du skall läsa boken av nånslags pliktkänsla. Alla böcker tävlar idag om vår uppmärksamhet med allt annat som också gärna vill ha vår tid. Det måste finnas något mer därinne. Inte en insikt, men en bit liv, bilder som transponerar dig långt bort, reflektioner som får dig att haja till. Oväntade svängar ut i marginalen. Något som kopplar upp mot ditt eget liv, eller dina tankar.

Bra böcker begränsas inte till att vara bra berättelser. När jag ibland läser böcker som gått som löpeldar genom världen kan jag njuta av ögonblicket, men de ändrar inte min livsbana. Bra böcker knuffar mig också långt senare. Det kan vara en blick, ett påstående, ett ifrågasättande. Det kan vara en mening, ett livsöde, eller något som aldrig förklaras. Bland annat. Det går inte att sätta fingret på, och det är en del av själva poängen.

Vad läste du senast som skakade om dig i grunden och förändrade ditt liv?

Johanni Larjanko

#Blogg100