Det går dåligt nu. Alla kurvor pekar nedåt. Vi ska nog inte vänta oss att det vänder heller. Systemet kollapsar, och det finns inget vi kan göra åt det.

Vi har sett det en längre tid, men ingen trodde på oss.

Nu är vi här.

Det är slut.

Ibland undrar jag om vi är riktigt kloka.

Vi är lite som bortskämda barn, genast något inte går vår väg blir vi kränkta och pekar finger. Säger att den och den är dum. Den och den tog min godisklubba. Det är dens och dens fel att jag mår så här dåligt.

Alla andra har det bra, men inte jag. Så då ska jag klaga på alla andra, så att de också har det dåligt. Det är i sig en paradox, om alla andra har det bra, hur kan hela världen då vara på väg åt helvete? Men paradoxer är komplicerade, så det går att bortse från dem. Det räcker med att gå ut på stan för att se att allt ju är fel.

Ta bara alla dessa som tittar oss i ögonen med en anklagande blick. De som verkligen har det dåligt. Som lever på gatan, som tigger. Som ber om att få komma in i värmen. Som flyr från ond bråd död, eller från urusla förhållanden.

De mår skit, och det är svårt att inte beröras. En del berörs så att de ställer upp som volontärer, finns på plats, försöker hjälpa. Andra gräver i plånboken efter några slantar.

Och en del svär och går förbi. Med en anklagande blick. Vad står du där för? Ryck upp dig. Skaffa ett jobb. Flytta hem. Titta inte på mig. Jag har det minsann inte heller så lätt. Det är mig det är synd om.

Vi lever i en tid av extremt överflöd. Vi har råd och utrymme att föda alla på den här planeten. Vi kan, om vi vill, välja att tro och lita på våra medmänniskor. Vi kan njuta av det liv vi lever, unna oss det. Om vi vågar kan vi till och med ha gott samvete.

Johanni

#Blogg100