De senaste åren har det talats allt mer om bubblor. Det heter att vi lever i våra egna bubblor, skapade av sociala medier. Är det verkligen så?

Det luriga med en bubbla är att den är genomskinlig. Den utgör en gräns du inte kan överskrida, men du ser det inte. Lite som glastaket. Det finns där, men du ser det inte, och om du inte slår huvudet i det själv tror du inte att det finns.

Men.

Jag menar att vi alltid levat i bubblor. Att vara helt öppen mot världen, att inte avgränsa alls, det gör oss galna. Eller medvetslösa. Kommer ihåg avsnittet i Liftarens guide till galaxen där det går att koppla upp sig mot hela universum. Det slutar illa.

Så avgränsningar har vi alltid haft. Och måste nog ha.

Det knäppa uppstår när bubblan möter hjorden. Alltså när vi som individer, måna om att vara unika och oss själva, börjar röra oss i flock.

I vår tid och i vårt samhälle är det fint att vara individuell. Det är något vi skall eftersträva. Vi är alla unika, och vi vill känna oss unika. I vår jakt på att vara unika skapas mönster, mode, förebilder. Vi har ett flockbeteende som verkar inbyggt. Trots alla våra försäkringar och idealiserande av den enskilda vill vi få godkännande av andra. Gärna bli beundrade av andra. En del vill gärna ha lärjungar.

Vi går alltså där i våra respektive bubblor och tror oss vara unika, samtidigt som vi rör oss i flock. Så uppstår till exempel nätdrev mot någon som hotar den tyst överenskomna normen.

Det är lätt att bli förbannad på dem med andra färgers bubblor. De har ju så fel. Det är jag, och vi som har rätt.

Så byggs djupare klyftor mellan människor. Jag tror hatretoriken och alla påstådda hot gör störst skada här. De skapar tjockskalligare bubblor, som gör att vi inte längre ser klart framför oss. Vi ser inte det stup vi jagar upp varandra att rusa mot, i en meningslös chicken run.

Den som först kastar sig utför stupet vinner.

Eller?

Johanni

#Blogg100