Jo, jag har också det draget. Att kontrollera. Jag vet väl inte om det är perfektionisten direkt, så noga är jag inte. Men jag kan vara petig. Göra om. Kräva lite till.

Som tur är (?) har jag också otåligheten i mig. Den som vill få klart, producera, skicka ut.

Dessa två bråkar ofta inne i mig.

Jag tror det är en mixed blessing att vara noga. Eller, så noga man kan. För visst blir det fel. Visst slarvar jag också ibland. Drar till med de stora penseldragen. Lite ditåt. Så att jag kan gå vidare.

Så kanske du gör också?

Det är outsägligt skönt att ha en sådan drivkraft. Det är inte en fråga om val. Jag kan inte vara på något annat sätt. Jag ser inte ens alltid värdet i det. Det har blivit en sån naturlig utgångspunkt i mig.

Det är också en pain in the ass. Prestationsångest, stress, och bitchighet är sidoeffekter.

Sånt som kommer på köpet.

De går inte heller att välja bort.

Så jag gör som (antagligen) de flesta.

Jag hankar mig fram. Från idé till idé. Projekt till projekt.

Ibland går det riktigt jäkla skitbra.

Då känns det skönt.

Ibland är allt bara uppförsbacke.

Mindre skönt.

Det är bara att gilla läget, för att ändra på detta tror jag inte längre är möjligt. Jag vill ju absolut inte erkänna att jag skulle ha fastnat i några former eller mönster. Men naturligtvis har jag det. Det är manér, genvägar och sammanfattningar. Sådant som också utgör en del av summan som är jag.

Där tror jag de flesta av oss fungerar på ungefär samma sätt.

Hur mycket perfektionist är du, och hur hanterar du det?

Johanni

#Blogg100