Det kommer alltid så plötsligt. Anfallet. Utbrottet. Hotet. På spåvagnen kan en människa med avvikande utseende bli verbalt påhoppad. Eller två små killar som talar svenska (kom ihåg att detta är Helsingfors). På jobbet kan en kollega plötsligt bli utskälld. Och jag står bara där. Stum i ögonblicket. Första reaktionen rädd. Vad är det som händer?

Jag tycker det är fel, men går inte genast instinktivt in emellan.

Efteråt blir jag förbannad på mig själv, och tänker att nästa gång, då minsann.

Men det blir samma sak igen.

När chaffisen inte öppnar dörren för att en äldre människa tagit sig till utgången samtidigt som bussen skall gå säger jag också sällan något. Situationen är inte på något sätt hotfull eller aggressiv, men det verkar inte ha någon avgörande betydelse.

I de ögonblicken, då snabbt och rättframt handlade är påkallat, fryser jag till.

Jag vet inte varför. Jag skulle vilja ändra mitt beteende. Göra så som jag tänker att är rätt sätt att handla.

Det verkar inte som om önskemålet i sig är tillräckligt för att få en förändring till stånd. Så jag försöker shamea mig själv här, i hopp om att det ska knuffa mig i rätt riktning. Fast jag vet att det är svart pedagogik. Och sånt vill jag ju inte alls underblåsa.

Jag tänker att även om förändring är trögt långsam så går den i små steg. Jag tänker att det tar tid, men det blir småningom bättre. Jag har väl blivit mer socialdemokratisk till sinnet med åldern, eller nåt.

Och ganska ofta, i olika sammanhang, har jag sett att det fungerar just så.

Men inte i detta fall.

Här är det något annat lager i hjärnan som tar över. Något som inte låter sig styras så lätt.

Tips tas tacksamt emot.

Johanni

#Blogg100