Du vet det själv. Du vet bättre. Ändå.

Något håller dig tillbaka. Något säger stopp.

Du tänker att sen nästa gång.

Du ger upp.

Man måste välja sina fajter, intalar du dig.

Hellre fly än illa fäkta.

Att förändras är svårt. Vi har många inbyggda motstånd som står i vägen. Dessutom är det så lätt att bli distraherad.

Och det där med invanda hjulspår, det säger ju sig självt.

Sen kommer nån annan och säger vad som ska göras om. Göras nytt. Göras ”rätt”.

Och visst, i ögonblicket är det förstås ok att dras med. Att göra på ett annat sätt.

Eller så har finansiärer bestämt ge understöd för just den förändringsprocessen. Och så länge pengarna kommer in och alla är överens fortsätter förändringen.

Efteråt återgår allt till det normala.

För det är lättare så.

Visst är det bra att all förändring inte går över en natt. När treåringen DT pekar finger i sandlådan är det bra att alla inte genast hoppar åt det håll han pekar. Systemisk tröghet innebär också ett slags skydd. Mot allsköns populister och andra som har bråttom, men inte mycket i form av substans.

Men trögheten är inget vi ska lovsjunga. Gungflyet kan sänka även den godaste vilja. Trögheten gör att inget nytt händer, inga vedertagna ”sanningar” ifrågasätts, inga maktstrukturer utmanas.

Och ingen växt sker. För, om alla tänker som chefen är det inte många som tänker.

Därför förändring. Det finns i vårt DNA. Ingenting är nånsin färdigt. Vi kan inbilla oss att historien är över, att evolutionen tagit slut, men vi ser bara inte storleksordningen.

Allt går inte på en sekund, eller en mansålder.

Johanni

#Blogg100