Inte vad du måste, eller vad du borde. Utan vad vill du?

Det är en fråga som ställs alltför sällan. Det kommer lätt en massa jag vill inte. Men det är lite svårare att uttrycka en vilja FÖR något.

Precis som det är lättare att bli kränkt än kär.

Starka negativa känslor ligger på lur i vassen och väntar på det opportuna ögonblicket att hugga till.

Jag vill så mycket ännu. Det är till och med lite svårt att tala om det. Orden stockar sig lite i halsen, ivriga att flyga ut, men osäker på ordningen.

Jag saknar utopier. Visioner. Drömmar.

Jag ser mycket dystopier, fan målade på väggar och intrikata hotbilder.

De har blivit (eller kanske länge varit) det normala. Alltid när något hemskt händer kommer det mera vatten i kvarnen och nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?

Jag tror ibland vi människor som art har en rätt unik förmåga att gotta oss i och grotta ner oss i, olyckor. Kanske är det ett resultat av ett genetiskt arv. Vi har inte längre de fiender i naturen som kan ta kål på oss, men vår hjärna har inte hunnit uppgradera sig ännu heller.

Evolutionen är en långsam mästare.

Jag vill resa, lära mig nya saker, lära mig flera språk, skriva en bok, träffa mina vänner, se min familj åldras.

Jag vill ha en lösning på miljöproblemen, energiproblemen och hatproblemen.

Jag vill ha flera hundar, den vi har nu har gjort mig helt hundfrälst.

Jag vill bygga en gäststuga på sommarstället.

Jag vill lära mig att laga goda såser.

Jag vill träna ett fotbollslag.

Jag vill se nätet utvecklas.

Och detta är bara första veckans program.

Jag tror det är viktigt att ibland lyfta blicken lite, och blicka vidare.

Visst kan livet vara skit, tillvaron suga, pengarna vara slut.

Det betyder inte att du måste suga. Det enda som händer om du fastnar i det gungflyet är att du sjunker.

Och jag vill flyta.

Segla.

Njuta.

Skratta.

Älska.

Är det för mycket begärt, tycker du?

Johanni

#Blogg100