Penna, möt papper

pablo-16

Fattar pennan och börjar skriva. Efter några rader värker fingret. Jag pressar pennan för hårt. Det blir ett rött märke. Så ovan är jag att skriva för hand. Skärmen och tangentbordet har kommit att dominera så totalt. Det är lite knäppt egentligen, hur beroende av nätet, men också av ström, livet har blivit.

Jag arbetar mycket med, på och i nätet, och har svårt att tänka mig att leva utanför det. Men ibland tjongar det till i skallen. Ta en paus, säger rösten. Och dig gjorde jag det. Tog fram papper och penna och började formulera.

Jag vill göra mer sånt. Diversifiera. Uttrycka mig via olika medier.

Det finns mycket att säga. Rapportera kring.

Skapa.

Dessutom är det roligt också. Det är svårt att fånga ögonblicket, att lyckas säga något relevant. i denna troll-tid är det också en balansakt att hantera det anekdotiska i ögonvittnesskildringar och första-persons-perspektiv, men det finns inga alternativ. Andra är kanske skickligare på det, men so what? Här kommer jag, och min penna.

Jag tycker tankarna flyter annorlunda när jag skriver för hand.

Långsammare. Jag tänker mer på att fylla pappret än på vart orden för mig. I det digitala är pappret oändligt. Det är också skönt, men det är annorlunda.

Och eftersom en tanke att göra ofta följa av en annan, liknande tog jag också fram kameran för första gången på mycket länge. Det mesta går att fånga med telefonen. Men kompositionen blir en annan. Jag ser saker lite annorlunda med en kamera i handen. Så är det bara.

Å, jag skulle vilja fota mer.

Nu när jag glatt givit mig in i snapshat-universumet märker jag ännu en gång att jag oftare gör små berättelser, superkorta minidokument, än filmar mig själv. Jag känner ofta inte ens ett behov att lägga på texter, eller förklaringar.

Det är mer en känsla, en rörelse, ett par ögonblick.

Det är spännande, jag gillar det.

Samma möjligheter finns nu också i instagram, med upp till tio bilder. Facebook är på väg med samma sak.

Det påminner mig om de små foto-berättelser jag gjorde för över tio år sedan. Där och då, liksom nu, tycker jag det är lika roligt att hitta på titlarna, sätta in subkontexter, som det är att ta själva bilderna.

Det är befriande enkelt, ja lekfullt. Det behöver inte leda någonvart, eller betyda någonting. Det är något som sker i ögonblicket, helt enkelt.

Det som kallas ”breathing”, då människor statusuppdaterar som ett sätt att visa/påminna om att de lever.

Jag andas nätet, alltså lever jag.

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s