Går på ishala gator i soligaste Jakobstad. Här finns drivor av snö. Folk kör lite långsammare, busschaffisen ler och småpratar en stund med alla. Grusplätten som dominerat torget så länge är nu nästan borta. Säger nästan, för även om torgparkeringen är klar (inget syns, och så länge som de höll på) så är det fortfarande grusvägar på, över och runt torget. Där är det sedan extra halt och vått att gå. Det känns som en tid före asfalten uppfunnits, att gå mitt i centrum på grus så där.

Med en enkel förflyttning från Helsingfors förskjuts perspektivet. Den lokala tidningen berättar om lokalt viktiga saker, som aldrig når mig i Helsingfors. Och det är inte exotiskt, gullegulligt eller konstigt. Det är helt vardagligt.

Bara lite annorlunda.

Här är jag den som kommer utifrån, den som iakttar, den som bedöms. Här är jag den som talar annorlunda (blandning av riks- och högsvenska).

Jag är inte normen, och det är ingen stor sak, men jag märker det. De jag träffas med här byter till vad de tänker är en mer begriplig version av svenska då de tilltalar mig, bara för att i nästa mening tala brett på eget språk då de tilltalar varandra.

Att tro att vi är hemskt olika på grund av våra ytliga skillnader vore ett misstag. Det är också fel att mota in alla svenskspråkiga i Finland i samma fålla.

Det finns individuella, lokala, regionala och nationella skillnader.

Detta är självklart, men behöver ändå upprepas. Nu för tiden verkar det ibland alltför lockande enkelt att generalisera för att propagera för sin egen ståndpunkt. Då är lite mer komplicerade och inbördes paradoxala förhållanden ett problem. Att ta upp dem hjälper inte den som vill nå fram till en snabb (och enkel) poäng.

Johanni

#Blogg100