Åldrandets öppna korkar

alderskorkar

Tittar på korken till diskmedelsflaskan i köket. Den är öppen. Igen. Trots att jag stängde den för en stund sen. Kan det vara så svårt?

Går in i badrummet. Någon har lämnat en av skåpdörrarna lite på glänt.

Igen.

Kommer hem från jobbet. Möter en hög av oregerliga skor på tamburmattan.

Igen.

Är det bara jag i familjen som kan hålla ordning? Ser de andra på riktigt inte hur fel det är när korken är öppen?

Jag tar upp det till allmän diskussion vid middagsbordet.

De andra bara skakar på huvudet. Om det där är dina största problem, har du inte mycket problem får jag höra.

Men förstår ni inte, tänker jag.

Jag säger det inte, eftersom det är uppenbart att de fattar noll.

När jag ska gå på morgonbussen till jobbet förundras jag över att ingen kan gå in i turordning, utan alla trängs lite huller om buller. Som om det skulle gå fortare. Jag skapar på huvudet. De är inte kloka, de där helsingforsarna, tänker jag.

Sen kommer kvällen när jag får veta precis hur fel jag har.

Det börjar helt lugnt och stilla. Jag träffar S, vi har inte setts på länge. Vi går till Sandvikens hall, det är lördag och som vanligt öppet hus med DJ och tapas i hela hallen.

Där är ganska tomt, jämfört med sist. Trevligt, men lite..tomt.

Vi pratar om ditten och datten, mycket att komma ikapp med.

Så börjar vi tala ålder. S berättar om sin pappa, som har blivit kontrollfreak. Allt har sin plats, allt ska göras på ett visst sätt. Jag kommer att tänka på påståendena om att vuxna människor stelnat i sina roller, i sina liv, i sig själva. På att jag inte känner så själv, att jag ju minsann är lika flexibel, nyfiken och öppen idag som för 20 år sedan.

Jovisst, du förstår han öppnar sin necessär och radar upp allt i storleksordning, berättar S.

Det handlar om en rädsla. För åldrandet. För att inte ha kontroll. För att saker slinker mellan fingrarna. De är tecken på ett av de många rädslotillstånd du kan fastna i som äldre.

Och jag förstår.

Åldrandet kommer smygande. Det infiltrerar dina vanor, smyger in markörer, som om du är uppmärksam, kan hjälpa dig att styra åt ett annat håll.

Herregud. Jag var på väg rätt in i detta, med vett och vilje. För det var ju alla andra som hade fel. Som inte följde den naturliga ordningen. Som var blinda.

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s