Push eller pull?

pablo-24

Jag tycker det är en svår balansgång. När kan jag slappna av och känna mig nöjd? När behöver jag ännu anstränga mig lite till? Hur mycket är lagom?

Jag antar att det är så för de flesta som inte har väldigt specifika jobb (såna där du tillverkar en speciell sak). Allt som är immateriellt, allt skapande, skrivande, föreläsande, arbete som lärare, handledare, konceptutvecklare osv. Det tar aldrig slut. Jag kan vakna och komma på en sak som kan uttryckas bättre, eller en plan som jag kan pitcha. Jag kan sitta och titta på en film på nätet, eller promenera med hunden, då en ny idé plötsligt uppenbarar sig.

Att leva så, delvis i tankens värld, att få intryck, att bearbeta dem, har blivit ett sätt att leva, för mig. Och för många andra också, skulle jag tro. Gränserna (om de nånsin funnits i en kreativ och/eller frilansande värld) är utsuddade. Det privata är också det offentliga (med vissa undantag). Jobb och fritid flyter ihop.

Det här har jag för länge sedan förlikat mig med. Det ger i sina bästa ögonblick ett visst mått av frihet, och det är skapande, vilket jag gillar.

Det finns sidoeffekter som är mindre angenäma. Utbrändhet, magsår, magert socialt liv, arbetsnarkomani, sömnbrist är bara några.

Det är ingen lätt kombo, och passar inte för alla. Samtidigt tror jag att det är i de korsfälten som framtidens jobb och utmaningar finns. Inget är permanent, eller säkert. På gott och ont lever vi i en tid av stora förändringar. Vi är själva en del av den, och som sådana aktiva agenter. Världen händer inte utan oss, eller utanför oss. Vi ingår i ett intrikat samspel där vi har val, och möjligheter att påverka. Kanske inte så stora möjligheter, men jag vägrar att tänka att vi bara är kuggar i ett ofantligt maskineri. Jag vill inte vara den där nyttiga idioten som kan användas för att sälja en besk medicin (du vet, vi måste hänga med i utvecklingen, annars hamnar vi på bakkälken. Visst kan det vara jobbigt, men tänk på möjligheterna, osv osv).

Så jo, mitt i allt detta funderar jag på balansgången.

Jag tycker själv att jag blivit restriktivare med åren. Att jag inte ger mig hän lika fullständigt i jobbet. Dvs, nog på arbetstid. Men inte längre kvällar, nätter och helger. Jag njuter också av att vara ledig.

Och så ser jag saker runt omkring mig som jag tycker behöver åtgärdas. Någon verkar inte få tummen ur, här behövs lite piska, någon skall pushas.

Jag får hålla igen för att inte låta den sidan ta över. Den sidan som genast skrider till handling. Som ”vet” hur saker och ting blir gjorda. som strukturerar upp, fördelar uppgifter och börjar bygga pusslet klart.

Jag måste öva mig mer på pull. Att låta saker ha sin gång, att lita på att intresset nog finns, att det är en process som ibland måste få ta tid. Jag måste lägga band på min otålighet. Jag måste bli bättre på att sälja in tanken, istället för att göra hela jobbet själv.

Det kräver övning, och tålamod. Och en förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Det är inte lätt, tycker jag.

Hur gör du?

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s