Caesars kvinnor

caesar

Jag ser på kvinnan däruppe på andra våningen. Hon ler skevt. Hennes näsa är i en stiliserad profil. En ödessyster till henne ser mig rakt i ögonen. Torget är stort och öppet, fullt av betydelsefulla dignitärer. Var kommer hon ifrån? Vem är hon? Och framför allt, varför är hon helt skallig?

Kanske peruken blivit stulen. Kanske hon glömde den hemma.

Inte för att jag tror att hon bryr sig längre. Hon har ju trots allt varit död i många hundra år. Sparat till eftervärlden är denna bild. Det är så vi ser henne. Uppställd, placerad. Säkert betyder det mesta runt henne något, av vilket vi inte ens anar en bråkdel längre. Konstnären har lekt gud, och frusit fast ett ögonblick tid, naglat fast det på duken med fernissa. Dessa människor är kanske döda, men de ser ofta minst lika levande ut som mina bussgrannar. Inte bokstavligt, men du kanske förstår vad jag menar. Det finns ett slags skimmer om dem.

Samtidigt måste kvinnorna på den tiden väldigt ofta varit förkylda. I var och varannan bild springer de ju barbröstade.

De delar utrymme med handlingskraftiga, tjocka män som alla har långt krulligt hår och svarta säckar till kläder. Praktiskt om man äter mycket och inte vill visa upp bilringarna. Alla på bilderna har påfallande stora snälla ögon. Rådjursögon. Alla är väldigt korta. Holländska.

Puttina håller sig alltid flygande på något väldigt konstigt sätt. Visst har de vingar, men samtidigt gillar de att röra sig i par, och då måste ju den vinge som trycks mot putti-kompisen knycklas ihop och därmed inte hjälpa ett dugg för flygandet. Men det är kanske en värdslig sak. De ser faktiskt rätt mycket ut som ett gäng unga karlson-på-taket-bebisar, när jag tänker efter.

Vi ger lördagen åt en liten konstrunda. Det var länge sedan, och det var behövligt. Det är en lyx att kunna gå och insupa intryck så där. En slags balsam för själen. Och det får mig att tänka. Konst är märkligt. Du går på en utställning, ser några, eller en massa bilder. Varje bild i kanske några sekunder, eller ett par minuter. Sen går du därifrån.

Vad blir kvar?

Målaren har ägnat hela sitt liv, all sin skicklighet, och sitt tålamod till att måla just så där. Det tar åratal. Du slinker igenom det på några minuter. Visst får jag intryck. Visst fungerar de som meditation och energikickar. Men det är en mycket indirekt påverkan. En subtil signal som förmedlas via synnerven under en ytterst kort tidsperiod.

Det är lite konstigt, när man tänker på det. Eller hur?

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s