Mjuka tassar över mattan. Ett stilla klick då dörren går fast. Fåglar som sover i träden på gården. Bilarnas fönsterrutor mörka speglar av vattenglas, utspridda till synes slumpmässigt. En ensam högersko, storlek 41, brun och på sniskan. Dess broders öde okänt. Här kan ha hänt saker. Här, där vi vandrar, monster utan koppling till andra monster.

Ju mer du tittar, desto hemskare bilden. Du dras till den, i din vämjelse. Du fascineras av ondskan därinne. Du vill komma nära, men inte doppa dig. Det är en fantasi, något du inte tänker agera ifrån. Du vet du känner suget, ögonblicken då det svartnar lätt i kanterna, då du blir vingelkantig. Det är det närmaste du kommer.

Än skall maran inte rida. Än finns det tid. En ridå skiljer er åt. En scen är av trä. Golvtiljorna knarrar, som vore du hemma. Som vore kontrollen kvar.

Långt därifrån. Det är skogen, det är telefonbordet i hallen.

Det är långa isande ögonblick.

Johanni

#Blogg100