Om svanar och granar

forbehallningslost

Blågröna tårar. Mjuka som sten. Utan ett fast grepp om tillvaron. Slutar himlen att snurra. Jag känner doften. Blågröna dårar. Utan ett vitten till sitt namn. Vi ville så gärna. Ser på mulen. Vet att jaget. Alltid landar uppochner. Vet att dåren, förstår konsekvenserna. Det är inte att ge upp taget. Mindre att låsa fast. Mera att upptäcka. Hålla farten. Vilja farten. En vilja som inte är av denna världen. Små snygga snytingar.

Oförblommerade.

Är du förvirrad än? Kände du också motståndet förändras, som en vindil utanför bastufönstret? Det är inte meningsfullt att byta nu. Rabarbern växer redan så bra. Vi kan lika gärna.

Här som överallt annars.

Med en hetta i kinderna. Inget med gränser att göra.

Språkförbistring.

Små heta stenar.

Ögon som följer, nervös tic. Något med hållningen.

Något att göra.

Vi gör det bara. Inget att dividera om. Saker blir längre så.

Mycket som efteråt känns onödigt. Kanske har de sin funktion. Jag tror de hjälper.

Inte bara om att komma fram. Också se dem kan hjälpa.

En doft av skog. Jag ser det bruna komma närmare. Vi upprepar, och hittar. Vi sjunker, och ser.

Skratten är en färg i salen. Jag vet det, för jag har levt det.

Skratten är ett krafsande på Guds rygg.

Det är inte en fråga om tro.

Tro mig

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s