Det börjar bra. Det gör det ofta. Börjor är på något sätt lätta. Sen halkar det nedåt. Nästan utan undantag. Blir hastverk. Eller slagfel. Och sprinten övergår i långdistans. Det är här envishet belönas. Att bara köra på lite till. Att ge sig den på att komma igenom. Sen passeras en mur, och det går lättare igen.

Det konstiga är att detta mönster är så etablerat, men trots det inte går att rubba. Samma rutin upprepas. Samma uppförsbacke, sluttande plan, snabbsök efter enkla utvägar.

Konstigt nog är det också ofta i just den här fasen de bästa resultaten kommer fram. De är mer polerade, striktare, och mer koncisa.De går inte runt busken slösar inte med blommerande uttryck för sin egen skull. Istället söker de på lättast möjliga sätt berätta. För människan är lat till naturen. Och latheten är en lika god uppfinningarnas moder som hungern. De är möjligen besläktade.

Åtminstone bor de i samma trappuppgång. Trots deras ytliga skillnader påminner de dessutom starkt om varandra. Deras vanor sammanflätas ofta, speciellt om de börjar dela tidsrytm, rutiner och morgonbussen.

Där har jag bara att anpassa mig. Och du också.

Vi lufsar på i de steg som vi skrivit åt oss själva. Den fria viljan har vi satt på hyllan, att ta ner och beundra regniga dagar som denna. Den ger oss lyster och en viss geist. Passar vår självbild, utan att väcka anstöt.

Så vi kan slinka emellan springorna, dansandes. I huvudet en gammal slagdänga som nynnas. Ett ögonblick då vi är mitt emellan, då fogarna knakar.

Då vi dansar på gränsen.

Jo, jag ser dig nog.

Johanni

#Blogg100