Här

americana

Vi sitter därför att vi inte riktigt kan något annat. Väntesalarna är sålda, rutterna är sålda. Huset är intecknat, grannarna sjuka. Gräset är blekgult, väggarna mjölkvita. Ovanför våra himlar syns corioliseffekten som en skugga. Vi kommer att hinna, men just nu finns bara sittandet. Det är inte i våra händer. Vi har skrivit under på den punkterade linjen. Vi har ställt attachénäskan på tolfte trappsteget, as per instruktioner.

Detta är inte en övning.

Vi ser svärmen komma. Vi vill det.

Det stod klart redan före människornas tid.

Vi kände det på oss då vi inhystes här. Allt är tillfälligt. Allt är tillfälle.

Nej, jag hyser ingen agg. De agerar enligt sin egen glasklara logik. Vi råkade bara på varandra vid en punkt då kollisionen var oundviklig. Kalls det slumpen. Kalla det ödet.

Jag ser ut över slätten. Detta mitt hem. Där jag sett May och Clare leka i majsfältet. John vandra bort. Jag ser huset och jag vet detta. Jag har levat.

Här kom mina armar till användning. För att lyfta, laga, skörda och trösta.

Här kände jag jordens tyngd, jordens värme.

Här gick det att andas.

Här.

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s