Platta attityder

pablo-23

Nej, man behöver inte vara galen för att jobba här – men det hjälper. Känner du igen uttrycket? Ett annat populärt i arbetsplatskök är påståendet att din mamma jobbar inte här. Den som känner sig lite nere kan du alltid muntra upp med sanningen om att idag är första dagen i resten av ditt liv. För, vi måste komma ihåg att bollen är rund. Och det gör inget om det regnar, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Ibland tänker jag att helvetet måste vara en långsam hiss med muzak. Ibland tänker jag att det måste vara platsen där alla hasplar ur sig plattityder, eller texter från svensktoppen. Förr eller senare tar allt slut, men det finns ju en dag i morgon också. Fram tills att jag får veta hur det egentligen förhåller sig i livet efteråt är det bara att bita i och knoga på. För jag ska få min belöning i efterlivet. Om det då är värre än jag trott är det bättre att fly än att illa fäkta. Jag kan ju inte gärna försöka tala mig ur situationen, då eget beröm luktar illa. Däremot kan jag påminna om att fisk och vänner luktar illa efter tre dagar, då det nog är hög tid för mig att kila vidare. Jag vill ju gärna carpe diem, så jag inte missar det roliga. Risken är uppenbar, eftersom en skön snubbe sa till mig att gräset är grönare på andra sidan. Själv försöker jag ta  sådant med ro, och inte måla fan på väggen. För man kan ju inte lära en gammal hund sitta. Då blir det till att lita på vännerna, för gammal kärlek rostar aldrig.

johanni

#Blogg100

Lyckliga alla andra

pablo-21

Där gottar de sig i solskenet, rika, vackra, framgångsrika och älskade. Alla de andra. De som hör till, som kan och vet. De som inte behöver anstränga sig, bara glida fram i gräddfilen. Alexander Lucas släktingar. De som inte kan misslyckas ens om de försöker. Med slutna ögon och vända åt ett annat håll träffar de ofelbart bulls eye. Varje gång.

Det finns ju en orsak till varför orden lycka och lyckas är så nära varann. Vissa är bara födda till det, helt enkelt. Vi andra göra oss icke besvär. Vi får fortsätta knega på i motvinden och ösregnet, där sydvästen blåst bort och hyran är försenad. Vi skall bara tysta se på när andra kliver uppåt på stegen, när de där två surkarten rynkar på näsan åt oss på bussen. När Finland tappar sin svenska historia, sitt språk och sitt ursprung.

Och kommer någon ur de lyckligas skara fram med ett litet ynk om varats olidliga tyngd, om prestationsångest och stressätande, om att aldrig få vila, ja då kokar bägaren över. Då börjar tävlingen i olycka.

Det finns människor som hävdar att finländare är världsmästare. I att klaga.

Märkligt nog finns det en grupp vilseförda människor i Sverige som säger att Sverige är världsmästare på att klaga. Inte nog med det, ett gäng i Holland skryter med samma sak. Jag menar, hur lågt får man sjunka? Ska vi inte ens få ha vårt armod i fred?

Myten om det överdrivet entusiastiska självmördandet som vi länge tävlade med Sverige om har ju avslöjats som varande utan faktagrund. Vi är inte mer suicidala än andra.

Men visst tusan hittar vi saker i parti och minut som det är något fel på. För det mesta hos alla andra. De som är blinda, döva och stumma för verklighetens realiteter.

Själv har vi det inte så illa.

Men alla andra…

-Johanni

#Blogg100

Missnöjda miljonärer

pablo-22

Idag är jag tacksam över att jag lever. Visserligen blåser det snålt, och ispiggar hamrar mot mitt oskyddade ansikte i vad som väderprognosen lakoniskt kallar snöblandat regn. Högen med ofärdigt arbete snarast växer, alla mina försök till trots. Dammet som yr i luften påminner om min årliga vårpina med allergier. Dessutom är jag försenad med mina bloggtexter till #Blogg100. Så, sådär objektivt sett, vad sjutton har jag att vara tacksam över? För att förklara måste jag gå en liten omväg.

Jag fortsätter lyssna på en ny podd varje dag, och nu har jag just avnjutit en berättelse om med- och motvind. Podden är Freakonomics, en av de stora. Jag har haft den på min todo-lista länge, men aldrig tyckt mig hinna (jag är ju så ”upptagen”). Nu, tack vare att jag utmanat mig själv så blir det av. Avsnittet handlar om headwinds och tailwinds. Benägenheten hos oss människor att tycka att vi själva alltid har motvind, medan alla andra seglar i hamn med cocktailglaset i högsta hugg.

Denna ovana hindrar oss från att se det goda som finns i oss och runt omkring oss. Det är också kärnan i missnöjesrörelser, och tändstoffet för allsköns populister. Den som känner sig kränkt, utanför och orättvist behandlad har mindre empati för andra, speciellt om dessa andra uppfattas som de som skor sig på just dig. Så kan motvindsfenomenet förstärka och försvåra klyftor mellan människor och grupper i samhället.

Det första steget i att minska effekten av att på detta sätt lura sig själv att livet behandlar just dig extra orättvist är att vara medveten om fenomenet.

Ok, så nu vet jag.

Sen då?

Det andra steget är att räkna upp de saker man tycker om, eller som man har lyckats med. Eller som man är tacksam för. Tanken är att bygga upp en slags balans, att ge de svagare känslorna av tacksamhet lite boostande. Låter halvskumt amerikanskt står framför-spegeln-och-peppa-dig-själv-aktigt. Men jag måste förstås försöka. Var ska jag börja? De flesta radar (tydligen upp) sin familj, sina barn, sin älskade, sin goda hälsa, som något de är tacksamma över. Ok, så då kan jag inte göra det (vill ju inte härma alla andra). Om jag sitter och tänker en stund kommer jag på flera saker att vara tacksam för. Först ut är att jag lever. Andas. Tänker. Finns. Alternativet tilltalar mig inte alls.

Ok, så vi börjar där.

Sen kommer jag på fler saker, som jag inte tänker berätta om här. De är faktiskt privata. Pröva själv, så får du se.

Till slut funderar jag på dagen som är idag.

Ikväll ska jag träffa min kusin för en helkväll ute på stan. Vi ska prata, ha kul, dricka, äta gott, uppleva saker. Att vi ska, och kan göra det, och att det blir av, är jag tacksam över. Om jag bara inte var så trött. Ont i magen har jag också. Det har säkert ingen annan.

Vad är du tacksam för idag?

Johanni

#Blogg100

Vill du veta mer om med- och motvindsteorin? Här är poddavsnittet jag lyssnade på

Hav av minnen

pablo-21

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Där hade vi samtal, där drack vi billigt vitt vin. Vitlöksbrödet brändes svart i gasugnen. Filmaffischer prydde väggarna. Det var alltid tillfälligt. Vi hade inga garantier, men det löste sig på något sätt, vi gled igenom det.

Kom ut på andra sidan.

Jag minns inte riktigt vad som fanns i kylskåpet. Butiksresorna har jag också glömt. Vem eller vad är det som avgör vilka saker som fastnar i minnet, och vilka som glider undan? De finns där någonstans, men de kunde lika gärna vara puts väck, eftersom jag hur som helst inte kan nå dem.

Det känns så slumpartat. I filmer och ännu oftare i böcker beskrivs hur människor på väg att dö, eller i livsfarliga situationer, ser sitt liv passera revy. Det måste ju gå ganska fort, om man just är på väg att krascha. Någon eller något har i så fall gjort i ordning en snabbspole. En best-of, där bara det relevanta kommer med.

För tänk på alternativet. Tänk om du skulle se fullständigt lösryckta fragment ur totalt vardagliga situationer. De som utgjort den större delen av ditt liv. Tänk om allt skulle visas i proportion, en försvarlig del av den alltför korta tillgängliga speltiden skulle isåfall visa dig sovande. Jag menar, känslan av att få se en best-of, och så ser du snarket.

Sen är det en annan sak att vi kan förstå det viktigaste i våra liv på väldigt olika sätt. Det kan ju vara kärleken, förstapriset, karriären, huset. Eller barnen, hunden, hälsan.

Eller så kan det vara just de där vanliga besöken till närbutiken för att köpa en liter mjölk. Det ekar av barnröster på gården. En fågel kvittrar lite falskt, nästan så du tror den är mekanisk. Redan med de första andetagen sprider sig ett litet leende. Syret är färskt, nybildat. Du har en viss schvung i steget.

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Så mycket.

Tack!

Johanni

#Blogg100

Åldrandets öppna korkar

alderskorkar

Tittar på korken till diskmedelsflaskan i köket. Den är öppen. Igen. Trots att jag stängde den för en stund sen. Kan det vara så svårt?

Går in i badrummet. Någon har lämnat en av skåpdörrarna lite på glänt.

Igen.

Kommer hem från jobbet. Möter en hög av oregerliga skor på tamburmattan.

Igen.

Är det bara jag i familjen som kan hålla ordning? Ser de andra på riktigt inte hur fel det är när korken är öppen?

Jag tar upp det till allmän diskussion vid middagsbordet.

De andra bara skakar på huvudet. Om det där är dina största problem, har du inte mycket problem får jag höra.

Men förstår ni inte, tänker jag.

Jag säger det inte, eftersom det är uppenbart att de fattar noll.

När jag ska gå på morgonbussen till jobbet förundras jag över att ingen kan gå in i turordning, utan alla trängs lite huller om buller. Som om det skulle gå fortare. Jag skapar på huvudet. De är inte kloka, de där helsingforsarna, tänker jag.

Sen kommer kvällen när jag får veta precis hur fel jag har.

Det börjar helt lugnt och stilla. Jag träffar S, vi har inte setts på länge. Vi går till Sandvikens hall, det är lördag och som vanligt öppet hus med DJ och tapas i hela hallen.

Där är ganska tomt, jämfört med sist. Trevligt, men lite..tomt.

Vi pratar om ditten och datten, mycket att komma ikapp med.

Så börjar vi tala ålder. S berättar om sin pappa, som har blivit kontrollfreak. Allt har sin plats, allt ska göras på ett visst sätt. Jag kommer att tänka på påståendena om att vuxna människor stelnat i sina roller, i sina liv, i sig själva. På att jag inte känner så själv, att jag ju minsann är lika flexibel, nyfiken och öppen idag som för 20 år sedan.

Jovisst, du förstår han öppnar sin necessär och radar upp allt i storleksordning, berättar S.

Det handlar om en rädsla. För åldrandet. För att inte ha kontroll. För att saker slinker mellan fingrarna. De är tecken på ett av de många rädslotillstånd du kan fastna i som äldre.

Och jag förstår.

Åldrandet kommer smygande. Det infiltrerar dina vanor, smyger in markörer, som om du är uppmärksam, kan hjälpa dig att styra åt ett annat håll.

Herregud. Jag var på väg rätt in i detta, med vett och vilje. För det var ju alla andra som hade fel. Som inte följde den naturliga ordningen. Som var blinda.

Johanni

#Blogg100

Högt däruppe

Skärmklipp 2017-03-16 22.19.46

Femte våningen. Jag visste inte ens att det fanns så många våningar. Jag menar, visst är Campus Allegro en hög byggnad, men det är en sak att se det från utsidan, en annan att ha möte högst upp, under taknocken.

Vi är ett litet men piggt gäng. Vi talar om digitalisering. Om hur den digitala vardagen påverkar oss alla, på gott och ont.

Det här är kick-outen. För två år sedan hade vi kick-off, då var allting möjligt. Nu tar finansieringen slut i det här projektet. Men jobbet och utmaningarna finns kvar. De försvinner ingenstans.

Vi talar om att det inte går att lämna ifrån sig frågan till myndigheterna. Visst har de planer och visioner, digitaliseringen hör till ett av de få områden som den annars mycket spar- och nedskärningsinriktade nuvarande finska regeringen faktiskt satsar på.

Finlands självbild är att vi har ett fantastiskt utbildningssystem, en ren natur, clean-tech och green-tech, är innovationskreatörer, och håller oss väl framme i digitaliseringen.

Det är inte riktigt hela sanningen.

Men jag tänker inte här börja analysera vad som är sant och vad som är önsketänkande. Min poäng är snarare att digitaliseringen är en så omfattande och djup förändring av så mycket i samhället och i våra liv att vi alla behövs när den söker sin form.

Det finns många som gäspar och säger att vadå, det där har vi ju talat om i tjugo år (eller längre, beroende på vem du talar med och hur länge de varit aktiva).

Det är sant. Vi har talat om detta många gånger.

Men.

Jobbet är inte gjort ännu. Utveckling sker hela tiden, och konsekvenser av digitalisering upptäcks regelbundet. På gott och ont.

Därför behövs fria bildningen. Tredje sektorn. Civilsamhället. Aktivisterna.

Vi kan, och ska inte, försöka stå emot förändringen. Men vi ska påverka den. Vara medvetna om den. Diskutera den.

För ett samhälle som lämnar människor bakom sig därför att de inte hänger med i digiracet är inte ett samhälle vi vill ha. De som står utanför det analoga samhället står också ofta utanför det digitala. Där har vi en enorm utmaning att möta.

Och nu handlar det inte längre, eller inte enbart om att lära folk datorns ABC, eller grunderna i sociala medier. Inte heller är det enbart en fråga om att se till så alla i landet har bredband, eller en apparat att koppla upp sig med. Det behövs, utan dessa saker kommer du inte vidare.

Nej, nu handlar det allt mer om att ta nätet i besittning. Göra det till sitt eget.

Och då talar vi om att vara kreativa på nätet, eller skriva Wikipedia-inlägg, eller ingå i aktiv dialog. Det finns inte idag, men jag tycker vi behöver en folkrörelse för att återta nätet. Och fylla det med oss själva. Och med diskussion, men också kärlek. För att allt detta skall lyckas behövs vi alla. Det är helt enkelt alldeles för viktigt för att enbart överlåta åt en myndighet, eller en arbetsgrupp, som gör det åt oss. Eller?

Johanni

#Blogg100

Jeppis jo

pablo-20

Går på ishala gator i soligaste Jakobstad. Här finns drivor av snö. Folk kör lite långsammare, busschaffisen ler och småpratar en stund med alla. Grusplätten som dominerat torget så länge är nu nästan borta. Säger nästan, för även om torgparkeringen är klar (inget syns, och så länge som de höll på) så är det fortfarande grusvägar på, över och runt torget. Där är det sedan extra halt och vått att gå. Det känns som en tid före asfalten uppfunnits, att gå mitt i centrum på grus så där.

Med en enkel förflyttning från Helsingfors förskjuts perspektivet. Den lokala tidningen berättar om lokalt viktiga saker, som aldrig når mig i Helsingfors. Och det är inte exotiskt, gullegulligt eller konstigt. Det är helt vardagligt.

Bara lite annorlunda.

Här är jag den som kommer utifrån, den som iakttar, den som bedöms. Här är jag den som talar annorlunda (blandning av riks- och högsvenska).

Jag är inte normen, och det är ingen stor sak, men jag märker det. De jag träffas med här byter till vad de tänker är en mer begriplig version av svenska då de tilltalar mig, bara för att i nästa mening tala brett på eget språk då de tilltalar varandra.

Att tro att vi är hemskt olika på grund av våra ytliga skillnader vore ett misstag. Det är också fel att mota in alla svenskspråkiga i Finland i samma fålla.

Det finns individuella, lokala, regionala och nationella skillnader.

Detta är självklart, men behöver ändå upprepas. Nu för tiden verkar det ibland alltför lockande enkelt att generalisera för att propagera för sin egen ståndpunkt. Då är lite mer komplicerade och inbördes paradoxala förhållanden ett problem. Att ta upp dem hjälper inte den som vill nå fram till en snabb (och enkel) poäng.

Johanni

#Blogg100

19 ohörda sanningar

pablo-18

Inspirerad av en träff med poddcastare i Helsingfors förra veckan, där vi bland annat konstaterade att få av oss faktiskt lyssnar så hemskt mycket på poddar, och om inte vi som gör dem lyssnar, hur ska vi då få andra att lyssna, så gav jag mig själv en utmaning. Jag skulle lyssna på minst en ny podd om dagen en tid framåt. Blogg100-utmaningen passar mig för jag behöver ngt som triggar, som får igång mig. Och med poddlyssnande är det samma sak. Jag måste hitta första steget, sen kan det börja gå framåt av bara farten.

Jag satte av en ingivelse ut en kort uppdatering kring detta på FB, och vips fick jag en massa poddtips. Det förvånade mig lite, för jag tycker att det inte talas hemskt mycket om poddar, och på vårt möte funderade vi bland annat på hur vi skulle väcka fler lyssnares intresse. En jämförelse drogs till video, som med alla tubers blivit en sån viral succé överallt i världen. De stal vårt thunder, som någon sa.

Jag argumenterade emot, dels växer antalet poddar och lyssnare, dels är det en fördel om man inte är i rampljuset hela tiden. Jag menade (och menar) att poddar gärna får vara lite underground, lite nördiga, inte så polerade. Där finns en del av delas charm. Att de kan vara smala, inte tilltala alla, inte försöka passa in i ngt mönster.

Samtidigt säger en annan liten röst inne i mig (jo, jag hör sådana, gör inte du?) att visst vore det underbart att ha lite fler lyssnare…En kan ju bli schizo för mindre!

Hur som helst, jag fick en lista på poddar, som jag nu börjar arbeta mig igenom.

Den ser ut så här:

  1. Spår
  2. Serial, ny säsong
  3. Värvet
  4. This American Life
  5. Invisibilia
  6. Dan Carlins Hard Corse History
  7. Historiepodden
  8. In our time
  9. två nollor för mycket
  10. Sleep with me
  11. Gilbert Gottfrieds Amazing colossal podcast
  12. Digisamtal
  13. Joe Rogan experience
  14. Åkta spåman podcast
  15. En kvart om Göteborg
  16. Svenska wrestlingpodden
  17. Nördic knitting
  18. The Documentary
  19. Kvanthopp

Vilka har du hört? Vad tyckte du? vilken/vilka saknas på listan? Föreslå gärna fler, så kanske min nyfikenhet och inspiration att lyssna växer såpass att jag lyckas skapa en ny rutin.

För så är det, det är lätt att sätta upp mål, att säga att nu ska saker börja hända, så här kan det inte fortgå. Det är mycket svårare att få sitt beteende ändrat så att det nya slår rot och börjar växa.

Johanni

#Blogg100

Dött trä

pablo-17

I ett läger, långt härifrån, för mycket länge sedan, grävde män efter guld. De svor och de fornikerade, och de spelade tärning. De red på hästar. Ibland åt de, sedan svor de lite mer. Däremellan uttryckte de sig lika konstifikt vore de varelser i Shakespeares värld. Mest av allt söp de. Oavbrutet.

Tvättade sig gjorde de sällan. Som de måste ha stunkit. Leriga ochs skitiga. Med en andedräkt som kunde knocka en oxe.

I tre hela säsonger fick de hålla på, innan ett plötsligt och abrupt slut sänkte ridån, och lämnade oss i ovisshet. Då hade vi redan hunnit bli så inbodda i lägret att separationen kändes påtvingad. Nej, de var inga änglar precis. Men inte heller bestialiskt mordiska.
De var trasiga människor som alla fått livets käftsmällar upprepade gånger. Och just därför så lätta att älska. I TV-serien Deadwood fungerar suspension of disbelief därför att du vill att den skall göra det. Den är teatralisk, överdriven och burlesk. Det stör inte. Tvärtom får dessa drag den att kännas…verkligare. Det är ett stycke teaterskådespel som inte efterliknar, men ändå känns sann. Jag tror det är därför, och på grund av sin förtidiga död, som serien fortfarande fungerar, och har sådana passionerade fans.

Ikväll ser jag, motvilligt igenom sista episoden. Helst vill jag dra ut på det lite till. Inte för att det är så otroligt bra att andan fastnar i halsen. Snarare för att den har en så salig blandning av ingredienser, och oförklarade karaktärer, att den låter sig tolkas på så många olika sätt.

Dessutom har den det där flytet som krävs.

Jo, jag kommer också att sakna Deadwood.

Johanni

#Blogg100

Penna, möt papper

pablo-16

Fattar pennan och börjar skriva. Efter några rader värker fingret. Jag pressar pennan för hårt. Det blir ett rött märke. Så ovan är jag att skriva för hand. Skärmen och tangentbordet har kommit att dominera så totalt. Det är lite knäppt egentligen, hur beroende av nätet, men också av ström, livet har blivit.

Jag arbetar mycket med, på och i nätet, och har svårt att tänka mig att leva utanför det. Men ibland tjongar det till i skallen. Ta en paus, säger rösten. Och dig gjorde jag det. Tog fram papper och penna och började formulera.

Jag vill göra mer sånt. Diversifiera. Uttrycka mig via olika medier.

Det finns mycket att säga. Rapportera kring.

Skapa.

Dessutom är det roligt också. Det är svårt att fånga ögonblicket, att lyckas säga något relevant. i denna troll-tid är det också en balansakt att hantera det anekdotiska i ögonvittnesskildringar och första-persons-perspektiv, men det finns inga alternativ. Andra är kanske skickligare på det, men so what? Här kommer jag, och min penna.

Jag tycker tankarna flyter annorlunda när jag skriver för hand.

Långsammare. Jag tänker mer på att fylla pappret än på vart orden för mig. I det digitala är pappret oändligt. Det är också skönt, men det är annorlunda.

Och eftersom en tanke att göra ofta följa av en annan, liknande tog jag också fram kameran för första gången på mycket länge. Det mesta går att fånga med telefonen. Men kompositionen blir en annan. Jag ser saker lite annorlunda med en kamera i handen. Så är det bara.

Å, jag skulle vilja fota mer.

Nu när jag glatt givit mig in i snapshat-universumet märker jag ännu en gång att jag oftare gör små berättelser, superkorta minidokument, än filmar mig själv. Jag känner ofta inte ens ett behov att lägga på texter, eller förklaringar.

Det är mer en känsla, en rörelse, ett par ögonblick.

Det är spännande, jag gillar det.

Samma möjligheter finns nu också i instagram, med upp till tio bilder. Facebook är på väg med samma sak.

Det påminner mig om de små foto-berättelser jag gjorde för över tio år sedan. Där och då, liksom nu, tycker jag det är lika roligt att hitta på titlarna, sätta in subkontexter, som det är att ta själva bilderna.

Det är befriande enkelt, ja lekfullt. Det behöver inte leda någonvart, eller betyda någonting. Det är något som sker i ögonblicket, helt enkelt.

Det som kallas ”breathing”, då människor statusuppdaterar som ett sätt att visa/påminna om att de lever.

Jag andas nätet, alltså lever jag.

Johanni

#Blogg100