Småler åt ett minne. Ser en gata och minns bekanta som bott där förr. En annan tid. En annan jag. Gatan är vacker, utsmyckad. Pyntad. Och tyst. Lika tyst var den då. I det livet som upptog min tid, som fyllde hela mitt jag. Då tänkte jag andra tankar, mina referensramar var så annorlunda. Jag tror inte jag skulle känna igen mig själv om vi skulle träffas. Jonej, det är inte så sannolikt, det förstår jag, men du får ursäkta. Jag såg just ut första säsongen av Dirk Gentleys holistiska detektivbyrå på netflix. Douglas Adams vridna humor har alltid tilltalat mig. Det är huvudlöst dada och anarkistiskt, blandat med sci-fi och ren absurdism. Det kan synas enkelt, men är hutlöst svårt att dra av. Det syns tydligt när någon försöker filma historien, Liftarens guide till galaxen är väl ingen fullständig kalkonrulle till film, men mycket långt från böckernas magiska realism.

Jag sköt länge upp att se på Dirk, rädd för att bli besviken. Och någon fullträff är det inte. Men det är något med en tv-serie. Kanske formatet, kanske att det finns mera tid att utveckla sidospåren. Den gör ett hyfsat jobb av att inte förklara för mycket (annars kardinalfel 1 i många tv-serier). Här finns utvikningar och detaljer som inte leder någon vart. Och det i sin tur gör så att du tänker på dem långt senare. Helt plötsligt börjar du grubbla över till exempel tidsresor.

I allt detta finns en uppenbar risk. Att du inte blir ett uns berörd. Om du inte bryr dig om karaktärerna blir det hela en dum intellektuell lek. Så det gäller att vara smart. Och skicklig. Som sagt, det är verkligen inte lätt att lyckas med det här.

Och vad är det med amerikaner när det gäller filmer och tv-serier egentligen? Allt måste förklaras, allt måste hänga ihop. Det är like sprittande som en hopbyggd lego-byggsats. Allt har sin plats, inget spretar ut. Det betyder också att tuggmoståndet saknas. När det sker får vi snabbmat för äldre människor som tappat bort sina löständer och bara vill stävja hungern snabbt.

Johanni

#Blogg100

Jag blir inte riktigt klok på det här. Kanske du kan hjälpa mig? Å ena sidan skall jag vara nöjd med den jag är, acceptera mig själv, leva livet i ögonblicket. Å andra sidan skall jag hela tiden förbättra mig, jobba med konditionen, lära mig mer, bli bättre på kort sagt allt.

Det går ju inte riktigt att leva så att båda de två dimensionerna blir tillvarons ledstjärna. Kanske är det en ständig rörelse i livet, mellan dessa två? Och om det är så, när kan jag slappna av och känna mig tillfreds? För då är jag väl alltid lite för mycket av det ena och lite för lite av det andra? Nån balans går det inte riktigt att få till stånd där.

Jo, jag vet att jag överdriver. Det är det här skrivandet i #blogg100-utmaningen. Det är som att titta sig i spegeln lite för länge. Hur ser jag ut egentligen?

Jag tror att min egen lösning är att inte titta längre så där jättenoga. Istället blir det (tror jag) lite hit och lite dit. Ibland får jag tryck och sätter igång med en massa projekt. Ibland tar jag steget tillbaka och bara betraktar det komiskt-absurda som är tillvaron. För det finns ju inget slutmål, eller hur? Om resan är målet vill jag åtminstone ha kul på vägen. Och tillåta mig själv att inte vara perfekt.

Men att släppa kontrolltaget är inte lätt. Det är lite som lokförarnas död-hands-grepp. Vem vet vad som händer när jag släpper? Kanske vi stannar mitt ute i ingenting?

Johanni

#Blogg100 

Det är mycket nu. Lätt rinner ilskan i sinnet, och sedan bara hamra på. Snabbt flyga tankens vingar. Snabbare ilskans pilar. De skjuter ner varje uns av medmänsklighet, de stirrar girigt på priset. En stege att klättra på. En fiende att besegra.

I det landet råder laglöshetens lagar. Om du inte sitter vid matbordet är du maträtten. Det är väl lite konstigt egentligen. Det där att det är så mycket lättare att hitta fel hos andra än hos sig själv? Lite förenklat kan man kanske säga att sociala medier idag fylls av tre saker. Marknadsföring, där någon/något skall säljas, uppdateringar där man vill visa upp sig själv, något man gjort eller fått till stånd, och kränkt kritik mot alla som gör fel här och där.

Det är då kanske inte så konstigt att de som alltid ogillat sociala medier nu känner sig ännu mindre benägna att logga in. Så får vi ett innanförskap där såväl vänner som ”fiender” som marknaden befinner sig, och ett utanförskap som inte alls deltar.

Vad kan vi då göra? De som tror på teknisk utveckling kanske menar att det är frågan om en förbättrad algoritm, en uppdatering av systemet. De som tror på hårda tag kanske menar att skärpt lagstiftning, hårdare straff, utökade övervakningsrättigheter och fler nätpoliser är lösningen. De som inte tror på utvecklingen menar nog att vi skall sluta vara där, så blir allt bättre.

De som inte, eller sällan hörs, är de som vill besvara hatet med något annat än mothat. Säkert finns det också de som menar att vi kan lösa det här, att vi måste lösa det här. Deras röster är i så fall så svaga i bruset just nu att jag inte hör dem. Visserligen har min hörsel blivit sämre, men ändå.

Vad tror jag själv då? Nå, jag tror att dystopin innehåller ett starkt och för tillfället säljande budskap, men att det inte finns några naturlagar som säger att allt måste gå åt helvete. Om lösningen är den ena eller den andra vägen är jag för tillfället osäker på. Men jag är säker på att det finns flera vägar att gå, inte bara en. Och jag är säker på att jag, och du också måste se oss i spegeln lite. Har vi också lockats av känslostormarna? Har vi också kränkts, blivit upprörda, talat om för alla andra hur de skall bete sig? Jag vet att jag har det i alla fall. Och det är inget jag är särskilt stolt över.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100

Vaknar du på mornarna med ett blä på läpparna, eller kikar du fram från under täcket med ett leende? Hur tacklar du motgångar? Blir du sporrad och triggad, eller kommer klagovisan fram?

Tror du det går att psyka sig själv till framgång? Tror du på fake it till you make it? Tränar du blickar framför spegeln? Blir du imponerad av din snygga närvaro, eller släcker du hellre lampan? Jag undrar om vi kan skapa oss själva. Ibland hör jag att den som inte sätter för höga förväntningar blir sällan misslyckad. Är det då ett val, eller en del av vår personlighet? Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Känner du hela tiden en press på att lyckas, eller är det ok att släppa loss? Lever du förresten som du lär, eller blir det lite glipor där? Och hur är det med framtidsdrömmarna, ser du till så att de blir av, eller låter du livet svepa iväg med dig som höstlöven om hösten?

Har du en bucket list? Går du på gym för att må bättre? Stillar du dina lustar, eller räknar du med belöningen som kommer senare? Gör du det du vill göra, eller det alla andra vill? Ser du dig själv som andra ser dig?

Alltid när jag gör listor verkar de bli antingen eller. Som om livet innehåller två extremer, svart och vitt. Bra eller dåligt. Gott eller ont. Varifrån kommer denna absoluta tudelning? Är den kulturellt betingad, finns den inbyggd i oss, eller vad? Är vi så futtiga varelser att vi bara förmår hantera två val? Varför måste vi i så fall ha 23 olika sorters tandkräm? Vad är storyn bakom det? Varför är det mitt eller ditt?

I lärande finns det pedagogiska filosofer som talar för att vi ska återupptäcka vårt barnasinne, att vi skall lära oss vara öppna för det okända, för det nya. Så lär vi oss bättre. Det är inte helt lätt att vara så öppen, eller leva som om varje dag är ny. En viss rutin känns samtidigt trygg. Är då rutinen ett gift som gör oss liknöjda? Finns det ett egenvärde i att ifrågasätta allting, också sådant vi för länge sedan tycker vi kommit underfund med? Riskerar vi inte då att alltid fasta på sidan ett? Och hur ska man kunna bygga något långvarigt, hur vara en som går att lita på om varje dag är ett oskrivet blad? Är det inte i själva verket högst egoistiskt att helt och fullt försjunka i sitt egenprojekt? Blir inte det till slut en massa navelskådande? Och visst är det väl så att ju mer vi gräver i oss själva, desto mer ”hittar” vi. Ligger inte det i själva sakens natur?

Det är fint att säga att det är resan som är målet, men vissa resor är bara transportsträckor. Lite som det där Rocky sa, Carpe gärna diem, men kom bara ihåg att varje diem inte är värd att carpa. Ungefär så, resonerar jag, blir det om du ställer den ostoppbara kraften att möta den omöjligtattrubba-stenen. En kollision som leder till oanade höjder. För det är samtidigt sant att en bra pedagog (enligt mig) inte levererar några svar. En bra pedagog lyckas med konststycket att ställa bra frågor.

Detta kan i sin tur precis lika enkelt missbrukas, så att den som ställer frågorna inte själv tar ställning till dem, placerar sig utanför det mänskliga tillståndet, och söker ansvarsfrihet. Det fungerar inte. Sätter du igång en process är du också delvis ansvarig för den. Samtidigt är vi var och en ansvarig för våra egna handlingar. Vi kan ha haft väldigt olika förutsättningar att hantera livet, men valen är ändå våra. Det gäller också den som iakttar, och som frågar. För, om du frågar måste du också vara beredd att utsätta dig själv för samma sak. Du måste våga stirra besten i ögat. Allt annat vore oärligt. Och du skulle inte i längden kunna se dig i spegeln.

-Johanni

#Blogg100

Jag kan inte låta bli att hålla ögonen öppna för – och pröva- nya nätgemenskaper. Allt tal om det digitala mervärdet blir till noll och intet om det inte också erbjuds i praktiken. Den senaste gemenskapen jag testar ligger på postvawes.com. Jag gick med i en grupp som diskuterar VR (virtuell verklighet). Den gruppen gick jag med i därför att jag kört en aktiv drive på twitter de senaste månaderna och nästan lyckats fördubbla antalet som följer mig. Flera av dem arbetar med, eller är intresserade av VR/AR. Jag tror jag hittade dem genom att jag följde med diskussionerna på årets #ITK2017 konferens, dr VR var synligt framme. Och en av tittarna skickade mig ett automatiskt DM med uppmuntran att gå med i deras gemenskap.

Sagt och gjort, det gjorde jag. Jag blev då bekant med plattformens filosofi. Varje dag får jag ett par föreslagna inlägg i ming inbox, och det är mitt ansvar att bedöma om de är relevanta för VR-gruppen eller inte. Alla andra i gemenskapen får också dessa dagliga listor, men vi får alla lite olika inlägg. Jag bedömer inläggen/nyheten och ger poäng. Om jag ger låga poäng (och andra också gör det) kommer den specifika nyheten inte att visas i nätgemenskapen.

Att deltagarna själva producerar sitt eget innehåll är inget nytt. Inte heller att deltagare röstar fram det som anses bäst, se bara på reddit. Och det finns fler exempel.

Men det här fungerade (åtminstone för tillfället) för mig. Det får mig automatiskt att bli mer engagerad, att lägga ner mer tid på gemenskapen, för det känns som om jag har en roll. Jag är inte ”bara” en konsument, utan jag skapar innehåll aktivt, men utan att behövs skriva själv.

Det är faktiskt, i all sin enkelhet, ett ganska fiffigt system. Och något jag tror vi kommer att få se mycket mer av i framtiden.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

Pröva själv

En tid var vi oskiljaktiga. Vi delade på allt. Alla tankar, alla rädslor. Mat. Drömmar. Resor. Vi uttalade oss självsäkert och storvulet. Använde ord som tvillingsjäl. Det fanns bara vi. Och resten av världen. Inget annat behövdes. Vi såg klart och vi visste. Det gjorde oss osårbara.

Trodde vi.

Det som fanns hade uppstått av sig själv, det var en lycklig slump, men vi tog den för given. Vi trodde vi var berättigade. Så vi behövde inte kämpa för att behåll det som var rättmätigt vårt. Tävlingen fanns inte i vårt sinne. I ögonblick då alla fryser stilla ser vi oss om och säger som det är. Det vi innerst inne tänker. Vi håller inte alls med om att livslögnen håller oss vid liv, något vi klamrar oss fast vid, likt vrakspillror efter det oundvikliga skeppsbrottet. Vi trodde inte att högmod går före fall, för den som inte tar för sig, den som inte lever ut ögonblicket, kommer heller aldrig att få ögonblicket tillbaka.

Det var ett luxuöst slöseri. Ett livskraftigt ymnighetshorn som vi tankspritt och självklart drack ur.

I mångt och mycket hade vi rätt. Detta var en gåva, och det enda sättet att förvalta den. Detta uppstod, och det var upp till oss att ta för oss, att leva i ögonblicken, att drömma.

Om detta vore en film skulle allt komma kraschande ner över oss. Vi skulle få baksmällan av att ha velat för mycket, vågat för mycket. Sagt för mycket. Men tillvaron verkar ha ett stort hjärta, som gärna och ofta förlåter de unga. Vi vände os aldrig om.

Därför tonade vänskapen bort, därför växte vi ifrån varandra. Tillvaron omslöt oss som ett tidvatten, och när det blev ebb stod en del av oss kvar. Förändrade.

Nej, jag ångrar ingenting.

Gör du?

Johanni

#Blogg100

Jag ser mig om. Vi är alla här nu. Alla femton. Det finns gånger du måste räkna en gång till, du är osäker, och tänker att detta ger dig lite tid.

Du använder inte den tiden meningsfullt. Istället vandrar tankarna hit och dit.

Att vara fokuserad handlar om både psykisk och fysisk närvaro. Du låter dig ledas. För alternativet är värre.  Att komma fram och huset är tomt. Att ha talat sig hes och ingen lyssnade. Så distraktionen förlänger resan, låter varvet gå. Allt medan hakan blir snorigare, smulhögarna växer. Mobbarnas självförtroende växer.

Någonstans finns insikten. Detta måste sluta nu.

Men bara lite till, jooko? Det går inte att skynda fram bra svar, hävdar du inför din inre allmänna åklagare, men förlorar som vanligt.

Du vill förlora. Det är en tröst att samvetet säger vad som egentligen är rätt. Och att lura sig själv, hur länge funkar det? Jag bara frågar.

Vi har kanske inte alla cellerna i behåll längre, jag och mina fjorton kamrater. Några togs ifrån oss, några gav vi bort. Det är ok. Du spelar med handen du har, inte med den du kunde haft om du valt annorlunda. Där lurar vi oss inte, vår eller ej.