Använd dyrken

crank

Småler åt ett minne. Ser en gata och minns bekanta som bott där förr. En annan tid. En annan jag. Gatan är vacker, utsmyckad. Pyntad. Och tyst. Lika tyst var den då. I det livet som upptog min tid, som fyllde hela mitt jag. Då tänkte jag andra tankar, mina referensramar var så annorlunda. Jag tror inte jag skulle känna igen mig själv om vi skulle träffas. Jonej, det är inte så sannolikt, det förstår jag, men du får ursäkta. Jag såg just ut första säsongen av Dirk Gentleys holistiska detektivbyrå på netflix. Douglas Adams vridna humor har alltid tilltalat mig. Det är huvudlöst dada och anarkistiskt, blandat med sci-fi och ren absurdism. Det kan synas enkelt, men är hutlöst svårt att dra av. Det syns tydligt när någon försöker filma historien, Liftarens guide till galaxen är väl ingen fullständig kalkonrulle till film, men mycket långt från böckernas magiska realism.

Jag sköt länge upp att se på Dirk, rädd för att bli besviken. Och någon fullträff är det inte. Men det är något med en tv-serie. Kanske formatet, kanske att det finns mera tid att utveckla sidospåren. Den gör ett hyfsat jobb av att inte förklara för mycket (annars kardinalfel 1 i många tv-serier). Här finns utvikningar och detaljer som inte leder någon vart. Och det i sin tur gör så att du tänker på dem långt senare. Helt plötsligt börjar du grubbla över till exempel tidsresor.

I allt detta finns en uppenbar risk. Att du inte blir ett uns berörd. Om du inte bryr dig om karaktärerna blir det hela en dum intellektuell lek. Så det gäller att vara smart. Och skicklig. Som sagt, det är verkligen inte lätt att lyckas med det här.

Och vad är det med amerikaner när det gäller filmer och tv-serier egentligen? Allt måste förklaras, allt måste hänga ihop. Det är like sprittande som en hopbyggd lego-byggsats. Allt har sin plats, inget spretar ut. Det betyder också att tuggmoståndet saknas. När det sker får vi snabbmat för äldre människor som tappat bort sina löständer och bara vill stävja hungern snabbt.

Johanni

#Blogg100

Framåtbakåt

choochoo

Jag blir inte riktigt klok på det här. Kanske du kan hjälpa mig? Å ena sidan skall jag vara nöjd med den jag är, acceptera mig själv, leva livet i ögonblicket. Å andra sidan skall jag hela tiden förbättra mig, jobba med konditionen, lära mig mer, bli bättre på kort sagt allt.

Det går ju inte riktigt att leva så att båda de två dimensionerna blir tillvarons ledstjärna. Kanske är det en ständig rörelse i livet, mellan dessa två? Och om det är så, när kan jag slappna av och känna mig tillfreds? För då är jag väl alltid lite för mycket av det ena och lite för lite av det andra? Nån balans går det inte riktigt att få till stånd där.

Jo, jag vet att jag överdriver. Det är det här skrivandet i #blogg100-utmaningen. Det är som att titta sig i spegeln lite för länge. Hur ser jag ut egentligen?

Jag tror att min egen lösning är att inte titta längre så där jättenoga. Istället blir det (tror jag) lite hit och lite dit. Ibland får jag tryck och sätter igång med en massa projekt. Ibland tar jag steget tillbaka och bara betraktar det komiskt-absurda som är tillvaron. För det finns ju inget slutmål, eller hur? Om resan är målet vill jag åtminstone ha kul på vägen. Och tillåta mig själv att inte vara perfekt.

Men att släppa kontrolltaget är inte lätt. Det är lite som lokförarnas död-hands-grepp. Vem vet vad som händer när jag släpper? Kanske vi stannar mitt ute i ingenting?

Johanni

#Blogg100 

Snällhetens virus

clickthink

Det är mycket nu. Lätt rinner ilskan i sinnet, och sedan bara hamra på. Snabbt flyga tankens vingar. Snabbare ilskans pilar. De skjuter ner varje uns av medmänsklighet, de stirrar girigt på priset. En stege att klättra på. En fiende att besegra.

I det landet råder laglöshetens lagar. Om du inte sitter vid matbordet är du maträtten. Det är väl lite konstigt egentligen. Det där att det är så mycket lättare att hitta fel hos andra än hos sig själv? Lite förenklat kan man kanske säga att sociala medier idag fylls av tre saker. Marknadsföring, där någon/något skall säljas, uppdateringar där man vill visa upp sig själv, något man gjort eller fått till stånd, och kränkt kritik mot alla som gör fel här och där.

Det är då kanske inte så konstigt att de som alltid ogillat sociala medier nu känner sig ännu mindre benägna att logga in. Så får vi ett innanförskap där såväl vänner som ”fiender” som marknaden befinner sig, och ett utanförskap som inte alls deltar.

Vad kan vi då göra? De som tror på teknisk utveckling kanske menar att det är frågan om en förbättrad algoritm, en uppdatering av systemet. De som tror på hårda tag kanske menar att skärpt lagstiftning, hårdare straff, utökade övervakningsrättigheter och fler nätpoliser är lösningen. De som inte tror på utvecklingen menar nog att vi skall sluta vara där, så blir allt bättre.

De som inte, eller sällan hörs, är de som vill besvara hatet med något annat än mothat. Säkert finns det också de som menar att vi kan lösa det här, att vi måste lösa det här. Deras röster är i så fall så svaga i bruset just nu att jag inte hör dem. Visserligen har min hörsel blivit sämre, men ändå.

Vad tror jag själv då? Nå, jag tror att dystopin innehåller ett starkt och för tillfället säljande budskap, men att det inte finns några naturlagar som säger att allt måste gå åt helvete. Om lösningen är den ena eller den andra vägen är jag för tillfället osäker på. Men jag är säker på att det finns flera vägar att gå, inte bara en. Och jag är säker på att jag, och du också måste se oss i spegeln lite. Har vi också lockats av känslostormarna? Har vi också kränkts, blivit upprörda, talat om för alla andra hur de skall bete sig? Jag vet att jag har det i alla fall. Och det är inget jag är särskilt stolt över.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100

Frågestunden

fragat

Vaknar du på mornarna med ett blä på läpparna, eller kikar du fram från under täcket med ett leende? Hur tacklar du motgångar? Blir du sporrad och triggad, eller kommer klagovisan fram?

Tror du det går att psyka sig själv till framgång? Tror du på fake it till you make it? Tränar du blickar framför spegeln? Blir du imponerad av din snygga närvaro, eller släcker du hellre lampan? Jag undrar om vi kan skapa oss själva. Ibland hör jag att den som inte sätter för höga förväntningar blir sällan misslyckad. Är det då ett val, eller en del av vår personlighet? Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Känner du hela tiden en press på att lyckas, eller är det ok att släppa loss? Lever du förresten som du lär, eller blir det lite glipor där? Och hur är det med framtidsdrömmarna, ser du till så att de blir av, eller låter du livet svepa iväg med dig som höstlöven om hösten?

Har du en bucket list? Går du på gym för att må bättre? Stillar du dina lustar, eller räknar du med belöningen som kommer senare? Gör du det du vill göra, eller det alla andra vill? Ser du dig själv som andra ser dig?

Alltid när jag gör listor verkar de bli antingen eller. Som om livet innehåller två extremer, svart och vitt. Bra eller dåligt. Gott eller ont. Varifrån kommer denna absoluta tudelning? Är den kulturellt betingad, finns den inbyggd i oss, eller vad? Är vi så futtiga varelser att vi bara förmår hantera två val? Varför måste vi i så fall ha 23 olika sorters tandkräm? Vad är storyn bakom det? Varför är det mitt eller ditt?

I lärande finns det pedagogiska filosofer som talar för att vi ska återupptäcka vårt barnasinne, att vi skall lära oss vara öppna för det okända, för det nya. Så lär vi oss bättre. Det är inte helt lätt att vara så öppen, eller leva som om varje dag är ny. En viss rutin känns samtidigt trygg. Är då rutinen ett gift som gör oss liknöjda? Finns det ett egenvärde i att ifrågasätta allting, också sådant vi för länge sedan tycker vi kommit underfund med? Riskerar vi inte då att alltid fasta på sidan ett? Och hur ska man kunna bygga något långvarigt, hur vara en som går att lita på om varje dag är ett oskrivet blad? Är det inte i själva verket högst egoistiskt att helt och fullt försjunka i sitt egenprojekt? Blir inte det till slut en massa navelskådande? Och visst är det väl så att ju mer vi gräver i oss själva, desto mer ”hittar” vi. Ligger inte det i själva sakens natur?

Det är fint att säga att det är resan som är målet, men vissa resor är bara transportsträckor. Lite som det där Rocky sa, Carpe gärna diem, men kom bara ihåg att varje diem inte är värd att carpa. Ungefär så, resonerar jag, blir det om du ställer den ostoppbara kraften att möta den omöjligtattrubba-stenen. En kollision som leder till oanade höjder. För det är samtidigt sant att en bra pedagog (enligt mig) inte levererar några svar. En bra pedagog lyckas med konststycket att ställa bra frågor.

Detta kan i sin tur precis lika enkelt missbrukas, så att den som ställer frågorna inte själv tar ställning till dem, placerar sig utanför det mänskliga tillståndet, och söker ansvarsfrihet. Det fungerar inte. Sätter du igång en process är du också delvis ansvarig för den. Samtidigt är vi var och en ansvarig för våra egna handlingar. Vi kan ha haft väldigt olika förutsättningar att hantera livet, men valen är ändå våra. Det gäller också den som iakttar, och som frågar. För, om du frågar måste du också vara beredd att utsätta dig själv för samma sak. Du måste våga stirra besten i ögat. Allt annat vore oärligt. Och du skulle inte i längden kunna se dig i spegeln.

-Johanni

#Blogg100

Gemensam våglängd på nätet

Skärmklipp 2017-04-26 23.53.01

Jag kan inte låta bli att hålla ögonen öppna för – och pröva- nya nätgemenskaper. Allt tal om det digitala mervärdet blir till noll och intet om det inte också erbjuds i praktiken. Den senaste gemenskapen jag testar ligger på postvawes.com. Jag gick med i en grupp som diskuterar VR (virtuell verklighet). Den gruppen gick jag med i därför att jag kört en aktiv drive på twitter de senaste månaderna och nästan lyckats fördubbla antalet som följer mig. Flera av dem arbetar med, eller är intresserade av VR/AR. Jag tror jag hittade dem genom att jag följde med diskussionerna på årets #ITK2017 konferens, dr VR var synligt framme. Och en av tittarna skickade mig ett automatiskt DM med uppmuntran att gå med i deras gemenskap.

Sagt och gjort, det gjorde jag. Jag blev då bekant med plattformens filosofi. Varje dag får jag ett par föreslagna inlägg i ming inbox, och det är mitt ansvar att bedöma om de är relevanta för VR-gruppen eller inte. Alla andra i gemenskapen får också dessa dagliga listor, men vi får alla lite olika inlägg. Jag bedömer inläggen/nyheten och ger poäng. Om jag ger låga poäng (och andra också gör det) kommer den specifika nyheten inte att visas i nätgemenskapen.

Att deltagarna själva producerar sitt eget innehåll är inget nytt. Inte heller att deltagare röstar fram det som anses bäst, se bara på reddit. Och det finns fler exempel.

Men det här fungerade (åtminstone för tillfället) för mig. Det får mig automatiskt att bli mer engagerad, att lägga ner mer tid på gemenskapen, för det känns som om jag har en roll. Jag är inte ”bara” en konsument, utan jag skapar innehåll aktivt, men utan att behövs skriva själv.

Det är faktiskt, i all sin enkelhet, ett ganska fiffigt system. Och något jag tror vi kommer att få se mycket mer av i framtiden.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

Pröva själv

Vi som älskade varandra så mycket

pablo

En tid var vi oskiljaktiga. Vi delade på allt. Alla tankar, alla rädslor. Mat. Drömmar. Resor. Vi uttalade oss självsäkert och storvulet. Använde ord som tvillingsjäl. Det fanns bara vi. Och resten av världen. Inget annat behövdes. Vi såg klart och vi visste. Det gjorde oss osårbara.

Trodde vi.

Det som fanns hade uppstått av sig själv, det var en lycklig slump, men vi tog den för given. Vi trodde vi var berättigade. Så vi behövde inte kämpa för att behåll det som var rättmätigt vårt. Tävlingen fanns inte i vårt sinne. I ögonblick då alla fryser stilla ser vi oss om och säger som det är. Det vi innerst inne tänker. Vi håller inte alls med om att livslögnen håller oss vid liv, något vi klamrar oss fast vid, likt vrakspillror efter det oundvikliga skeppsbrottet. Vi trodde inte att högmod går före fall, för den som inte tar för sig, den som inte lever ut ögonblicket, kommer heller aldrig att få ögonblicket tillbaka.

Det var ett luxuöst slöseri. Ett livskraftigt ymnighetshorn som vi tankspritt och självklart drack ur.

I mångt och mycket hade vi rätt. Detta var en gåva, och det enda sättet att förvalta den. Detta uppstod, och det var upp till oss att ta för oss, att leva i ögonblicken, att drömma.

Om detta vore en film skulle allt komma kraschande ner över oss. Vi skulle få baksmällan av att ha velat för mycket, vågat för mycket. Sagt för mycket. Men tillvaron verkar ha ett stort hjärta, som gärna och ofta förlåter de unga. Vi vände os aldrig om.

Därför tonade vänskapen bort, därför växte vi ifrån varandra. Tillvaron omslöt oss som ett tidvatten, och när det blev ebb stod en del av oss kvar. Förändrade.

Nej, jag ångrar ingenting.

Gör du?

Johanni

#Blogg100

Kulturhaverist på spaning efter det land som flytt

serbia

Han kommer in i rummet, med de grova kängorna fortfarande på. De drar in lera på mattan. Han doftar tobak och gamla minnen. Blicken är envis. Hårkalufsen är ostyrig. Han lever poetliv.

Han talar fort, i avbrutna meningar, snubblar över orden. De är inte hans vänner. Hans vänner heter Haro, Pasa, Njego. Han minns dem, men när han återkallar dem blir de något otydliga. Han försöker igen, ännu mer detaljrikt. Men det är som förgjort, det är lika lätt att drunkna i detaljer som i havet bortom horisonten. Ordvågorna fortsätter att plaska mot tidens klippor, fast beslutna att gröpa ut ett hål stort nog för ett minne att bevaras i. Minnet är det enda som blir kvar av alla dessa människor, samtal, lekar, beröringar.

Med händerna över huvudet springer han genom staden, den sjunkande staden som gav honom berättelserna. Det är bråttom, men Titanic får inte falla, den är hoppet, de första tecknen på mening i slöa ögon. Det är bråttom, tiden börjar ta slut. Och när tiden tar slut upphör syret.

Marken kommer emot. Naturligtvis.

Hon heter Snezana och är det skönaste som vandrat på jorden. Hennes ögon är att dö för. När hon ser på dig smälter du och upp blir ner. Tungan blir ett sandpapper och tiden stannar. Ni är båda nio år och orden gör dig inte rättvisa. De blir billiga plastflimsor som täcker det vackra ljuset, den smidiga rörelsen.

Orden är kantiga och slår mot minnets skirhet. Klyschor bygger en mur där detaljerna är murbruk. De täcker också över futtigheten i ett liv. Peter von Bagh talar ofta och gärna om filmer som är större än livet. När Emir Kusturica skriver sin egen berättelse går han andra vägen. Han är grabben i graven brevid som radar upp minnesbilderna. De där som delas av så många, men inte lyckas bli universella och livskraftiga metaforer. De sprattlar en stund i garnet, sen slaknar de. Kanske beror det på språket, fast ärligt talat så tvivlar jag. Sanningen är enklare än så. Konstnärer, gatsopare, kökspredikanter, hemmafruar, vetenskapsmän. Allas liv kan silas ner i några få ingredienser. Och allas liv, oavsett hur färgrika, kan också radas upp som franska streck i en powerpoint. Att skriva en självbiografi är därför en svår konst. Att forma en historia av det liv du levt låter sig inte göras utan kompromisser. Jag tror inte på en förenklad orsak-verkan-teori. Inte heller på ödets tatuerade hand som visar sig när du zoomar ut.

Livet är ett planlöst vandrande utan mål och mening. Försöken att reda ut krokarna och spinna en röd tråd görs ofta på bekostnad av den mystik som omger oss alla. Att skriva memoarer är att bygga motorväg in i gläntan. Och när du tar bort förlåten finns ofta inte mycket kvar. Det blir en slumpens lek med ödet. Runt omkring krasar samhällsbygget isär under fotsulorna, som den sociala konstruktion det är. Utvecklingen är otäck, ju mer vi lär oss desto mindre vet vi. Barndomens okomplicerade kaos ersätts av vuxenlivets spratt. Skrapar du aldrig så lite på ytan så stirrar skräckens fula ögon fram, gör din granne till en fiende, dina kollegor till beräknande svin. Historien skrivs av vinnarna. Och om vinnarna är massan sipprar glömskan fram ur sprickorna och täcker de gapande såren, de sönderskjutna husen, den förlorade hedern. Den bilden fångar han bra med alla sina avledande berättelsemanövrar. Jugoslaviens implosion har fastnat på näthinnorna, och in ibland denna politik kilar råttorna och berättelsen förbi. Emir är fånge i sina minnen, och lyckas inte sålla fram storyn, han saknar distans och han saknar verktyg. De ersätter han med ett överflöd av detaljer, och en räcka intetsägande namn. Om vi är huvudpersonerna i våra egna inre filmer om oss själva är vi dåliga regissörer. Vi vill ha med för mycket. Uttrycket kill your darlings får en lite annan innebörd här, men borde vara viktigare än någonsin för att hålla läsaren vid liv. Det som Emir visat att han kan i sina filmer fallerar betänkligt när han vänder blicken mot sig själv.  I kampen mot glömskan vill han ”skriva en bok och städa upp bland hjärncellerna där mina minnendriver omkring. Med hjälp av de skyddsänglar till författare som en gång lärt mig tänka och tala, ska jag ur denna anhopning av minnen, utvinna sådant som annars kommer att gömmas för alltid.” Och så föds kapitel efter kapitel. Men de går i otakt. Att få höra insidestoryn från ett land som inte längre finns som levde enligt en modell som inte längre hör till denna världen kunde ju bli en så bra story, eller hur? Att Emir dessutom var kontroversiell både i det systemet och utanför det, och att han inte känner några behov av att stryka medhårs eller slicka baktill borde ha bäddat för en lite större bang. Tiden och platsen var rätt, livet fullt av färg och sälta på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag.  Men resonemangen kommer på hälft, bilderna skisseras upp men fördjupas inte. Istället erbjuds vi soundbites i form av korta sekvenser.

Det blir snart en nationell sport att tala om brister i systemet i förtäckta ordalag, att leva av, i och utanför systemet är fullkomligt normalt, och leder såklart till en ökande schizofreni. Över det hela Titos vakande öga, och Jugoslaviens president som i bara strumplästen uppmanar till en liten smula eftertänksamhet, för ungdomen är en tillfällig villfarelse. Den hemstickade kommunismen låter ljusen lysa igenom sprickorna och livet fortgår. Det är klart att sandslottet är byggt på luft. Och dessutom är det inget riktigt slott, men man tar vad man har. Växa upp skall man ju ändå, oavsett tid och plats.

Att sen försöka förstå vad fan det var som hände är inte lätt. Perspektiven förskjuts och blöts upp av erfarenhetens sentimentalitet.  Små detaljer kan framstå som livsavgörande och kan verka belysa senare vägval. Vårt behov av sammanhang tycks stort, och vår tids rädsla för kaos än större. Ursinnigt sållar vi fram ännu några detaljer, något som slutligt ska visa att vi är goda människor. Såna som man kan älska, trots alla plumpar i protokollet.  Till slut har vi lindat in så mycket bandage runt kroppen att inte en enda bit hud syns. Då tar boken slut, i ett slags gräl med sig själv. Det var väl inte så här det skulle bli?

Johanni

#Blogg100

Vi som en gång spelade

Spel

Söndag. Vilsöndag. Städsöndag. Lässöndag. Läser just ut Hannele Mikaela Taivassalos In transit, en bok som vi har i vår bokcirkel. Igår kväll hade vi cirkelträff och mycket tankar som boken väckt diskuterades.

Väldigt ofta när jag läser skönlitteratur inspireras jag till att skriva själv. Hitta beskrivningarna, scenerna, ögonblicken. #Blogg100-utmaningen är därför perfekt just vid sådana tillfällen.

Jag märker att det jag skriver påverkas av det jag läser. Jag är en sån som ofta ofrivilligt börjar imitera till exempel skånska, eller göteborgska när jag träfar någon med de dialekterna. De smittar av sig på mig helt enkelt. Med litterärt språk är det likadant, jag tar intryck, den för tillfället aktuella boken färgar av sig, lämnar avtryck.

Jag ligger i sängen, hunden har slocknat mellan min ben. Den snarkar förnöjt. Jag vågar knappt röra mig, för att inte störa dess sömn. Hon sover gulligt, och det känns ofta som en ynnest när hon somnar där, nära. Hundens lugna djupa andetag påminner om en farfarklockas tickande. Något som mäter ut tid, men samtidigt ger ro. Det ger tanken utrymme att flyga iväg. Jag ser på bokhyllan i sovrummet. Den överta hyllan är fylld av spel. Blokus, Pirater, Qube, Geni, Carcassone, Rappakalja, Menolippu, Alfapet, Alhambra, Eftersnack, Modern Art, Muuttuva labyrintti… Som vi har spelat, då barnen var mindre. Och tiden före barn, också den fylld av spelande. I mitt jobb talar jag ofta och gärna om Homo Ludens, den lekande människan. Jag tror leken är mycket viktig för oss. Både för vår utveckling och vår mentala balans.

Jag minns samtal vi haft runt spelbordet. Ofta kunde spelet fungera som en social ursäkt, en orsak att träffas, eller umgås. Jag fascinerades av spel som tonåring, kunde vara uppe nätter i ända, dricka té (lapsang) och spela Mah Jong.

Det var inte att vara onyttig, eller slösa bort tiden. Det krävde koncentration, det kunde vara intensivt, men det var samtidigt inte en fråga om liv och död, efteråt gick det att släppa och gå vidare.

Nu är det långt mellan spelpassen. Kanske för att vårt liv ser annorlunda ut, kanske för att vi inte uppfattar behovet på samma sätt. Spelen sitter där uppe på hyllan, och många fler på vinden och i allehanda skrymslen. De bidar sin tid, väntar på att vi ska ta fram dem igen. Att de ska få bra med och skapa gemenskap. De är som gamla vänner, delvis försvunna i vardagens dunkel och tidens rytm. Jag kunde skriva att deras tid är nu, att det ju bara är att ta fram dem igen, damma av dem och sätta igång. Men det skulle inte vara riktigt sant. För det är helt möjligt att det behov de då fyllde inte ser likadant ut idag. Precis som man växer ifrån en del av sina vänner är det möjligt att spelen haft sin tid. Det är i så fall sorgligt. Inte oundvikligt, naturligtvis kan jag med mina val påverka hur det går. Och det kommer jag kanske att göra också, jag menar mer att det inte bara är att plocka fram brädet på bordet och sätta igång. Det krävs lite mer än så. Eller, har jag fel? Spelar du? Med vem, och vad? Och varför? Jo jag vet, en massa frågor. Men jag är nyfiken.

Johanni

#Blogg100

Den amerikanske vännen

NYT_podcast_stor

Hur jag lärde mig sluta stressa och börja älska poddarnas förtrollade värld. Del 2.

Mitt återuppväckta intresse för poddar fortsätter. Det är ju så att aptiten växer när du äter. Du öppnar en dörr, och där bakom finns många många fler. En sak jag irriterat mig på länge är hur silofierade de olika poddplattformarna är. Du rör dig i en värld, men hittar inte helt lätt nya. Varför är detta viktigt? Därför att om du bara rör dig i kända kvarter lär du dig sällan nytt. Detta är ett generellt problem på nätet. Vi skapar, och upprätthåller murar. På insidan ser det mesta ut som vi. Jämför med en dagstidning. Den innehåller en massa du inte vet att du kanske vill veta. Du utsätts för olika åsikter, men också för olika områden (sport, ekonomi, kultur, inrikes, osv). Det är för mig grundbulten i allmänbildning. Att ha en översikt, vara lite insatt i mycket.

Därför blev jag glad då jag fick tipset om The New York Times Podcast Club. Det är en facebook-gemenskap som gör för poddar vad en bokcirkel gör för böcker. Varje måndag presenteras en ny podd, där alla intresserade uppmuntras lyssna på första avsnittet, för att sedan under veckan diskutera för- och nackdelar, dela reflektioner och kritik, ställa och svara på frågor. På så sätt får jag nu reda på helt nya poddar varje vecka, sådana jag kanske aldrig skulle lyssna på annars, eller känna till. Att sedan få diskutera mina intryck med andra, höra vad de säger och reflektera kring det som podden handlar om är förstås en lycklig bonus. Det är just så jag tycker kultur är som mest givande, tillsammans med andra. Att vi inte ”bara” konsumerar, utan också är med och skapar ett sammanhang.

Jo, jag gillar det. Och det gör många andra också, gruppen är imponerande stor. Men det finns alltid plats för några till. Gå med du också!

Johanni

#Blogg100   

Samlade celler

blick

Jag ser mig om. Vi är alla här nu. Alla femton. Det finns gånger du måste räkna en gång till, du är osäker, och tänker att detta ger dig lite tid.

Du använder inte den tiden meningsfullt. Istället vandrar tankarna hit och dit.

Att vara fokuserad handlar om både psykisk och fysisk närvaro. Du låter dig ledas. För alternativet är värre.  Att komma fram och huset är tomt. Att ha talat sig hes och ingen lyssnade. Så distraktionen förlänger resan, låter varvet gå. Allt medan hakan blir snorigare, smulhögarna växer. Mobbarnas självförtroende växer.

Någonstans finns insikten. Detta måste sluta nu.

Men bara lite till, jooko? Det går inte att skynda fram bra svar, hävdar du inför din inre allmänna åklagare, men förlorar som vanligt.

Du vill förlora. Det är en tröst att samvetet säger vad som egentligen är rätt. Och att lura sig själv, hur länge funkar det? Jag bara frågar.

Vi har kanske inte alla cellerna i behåll längre, jag och mina fjorton kamrater. Några togs ifrån oss, några gav vi bort. Det är ok. Du spelar med handen du har, inte med den du kunde haft om du valt annorlunda. Där lurar vi oss inte, vår eller ej.