Framtidens omöjlighet

pablo-30

Alla bara väntar på att det skall gå åt helvete. Som om de fick nånslags pervers njutning av att se sina farhågor besannade. Istället för att kämpa emot nedskärningarna, idiotierna, röveriet. Alla jagar ikapp med att påvisa det ena mer horribla uttalandet eller beslutet efter det andra. det är ett slags kalla krigets upprustningslogik, där vinnaren är den som lyckas bli mest kränkta, eller hitta det mest blatanta exemplet på vanstyre.

Det finns mega urbana legender som människor som när de ser en olycka första plockar upp telefonen för att filma det hela, istället för att ringa ambulans eller gå in och hjälpa.

Så vi lever våra liv också via våra telefoner.

Vi skulle kunna erbjuda alternativ, inte gå med i hatvågen, eller hur? För de jag talar med om detta säger att vi har ett val. Vi kan också välja att välja bort.

Men då tvingas vi samtidigt se efter alternativ.

Om du inte har skärmen att roa dig hela söndagskvällen, vad ska ni riktigt GÖRA tillsammans där hemma?

Till nätets (många) avigsidor hör, tycker jag, att den isolerar oss så totalt, inom familjen. Det är ännu en bit offentligt rum, det kanske mest privata av de offentliga rummen, som nu blivit en marknadsplats, där vi konsumerar våra egna liv, våra upplevelser, tankar, bilder. Dikter. Proklamationer.

Det var ju inte så det skulle gå.

På många sätt är vi teknikens och utvecklingens fångar. Vi har inte hunnit ikapp helt enkelt, tror jag.

Likt Sagan om ringen tror vi oss kunna använda kraften till något gott. Vi skulle inte, nejdå herrn, inte alls, hemfalla åt de svagheter andra med makt alltid har gjort.

Vi skulle bygga upp, skapa gemenskaper.

Vi var de virtuella ingenjörerna, uppspelta vid tanken på att också vi skulle vara med och bygga upp allt detta nya. Våra visioner skulle leda mänskligheten in på ett mänskligare spår. Alternativet vore att ställa sig utanför bubblan och se alla andra försvinna bort i smogen. Det skulle stämpla oss som bakåtsträvare, reaktionärer. Fegisar.

Och så såg vi inte oss själva.

Att bygga innebär alltid möjligheter.

Det finns bara en väg, och den leder framåt.

Så linjärt ser vi utvecklingen idag, trots att vi vet bättre. Vi vet att tiden är cirkelformad, liksom rummet vi befinner oss i. Vi vet att det svarta och det vita är två olika väglängder, inte varandras motsatser, så som vi lärt oss att se på dem.

Vi vet, men vi vet så lite.

Johanni

#Blogg100

Kommentera/Leave a comment

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s